Världens bästa tröst

Tusen och åter tusen, kvällen hjältinna. Ditt samtal gjorde verkligen hela min kväll. Dina ord hjälpte mig mer än du kan ana.
Nu kommer det bli så mycket lättare imorgon!
Även om jag har svårt att komma upp tidigt var det så värt det.

Du är en sann vän!!
Jag är dig evigt tacksam för att vi har lärt känna varandra!

Behöver du någonsin prata så ring mig mer än gärna om jag inte redan ringt upp dig.
Världens bästa Helga!

Tiga är inte alltid guld

Jag var riktigt ledsen på tåget hem förrut. Det krävdes starkt motstånd för att inte låta tårarna rulla ner.
Hade möte innan vi avslutade dagen.
På tåget hem kände jag mig som ett fån.
Under mötet satt jag bara där och sa ingenting och kände mig överkörd. Inte för att jag fick något som helst påhopp eller kritik, men jag kände mig bara överkörd. Förbisedd och mindervärdig. För att jag är tjej och för att jag är praktikant.
För att min åsikt inte räknas som lika viktig som de andras. Som om jag vore totalt okunnig och ovetandes. Men jag är ju där för att lära. Jag har gjort saker innan. Att inte ta vara på mina erfarenheter är slöseri på kunskap.
Ändå sa jag aldrig något, jag vågade inte. De lyssnar iaf inte.
Istället satt jag där som en åskådare på en tennismatch och såg bollen studsa mellan spelarna, kollegorna. När jag väl kände att jag hade något att tillägga avslutades det hela abrupt så jag fick aldrig chansen. Eller tog den aldrig.
Jag vet inte om jag var mest ledsen på mig själv för att jag inte tog den plats jag är värd eller för att de är så egocentriska som inte bryr sig. Trygghetsbubblan växer ju inte på det planet direkt. Kommer jag våga säga vad jag tycker nästa gång? Kommer de lyssna? Vad tycker de idag om att jag bara satt där som en feg liten mus?
Vill de inte överhuvdtaget höra vad jag har att säga?
Vill de inte veta vad jag tycker och tänker?
Vill de att jag bara ska rätta mig i ledet som dansa efter deras pipa även när jag tycker de spelar fel dans?
Detta börjar verka som jag ska syssla med en och samma sak tiden ut, skulle vara yttligare ett tecken på att de inte vet varför jag egentligen är där och vart jag kommer ifrån.

Det är nu lätt att säga att jag ska gå dit med högt huvud imorgon bitti och säga vad jag tycker och tänker, hjälper inte det bör jag byta företag. Problemet är att jag blir mindre och mindre säker för varje dag som går och jag känner mig mer och mer mindre. Det jag är rädd för är att de återigen inte kommer lyssna, men kanske borde jag chansa, för det kan ju resultera i något bra, annars är dessa månader mer eller mindre bortkastade, slöseri. Eller så klappar de mig bara på axeln och säger lilla gumman, låt de stora starka grabbarna fixa det här.
Kanske är jag bara rädd och arg på mig själv som inte sätter ner foten och tar saken i egna händer utan att förvänta sig att de ska förstå. De är ju killar för guds skull.
Jag vet att jag borde, men nu idag känns det hopplöst.
Det är även lite tvetydligt.
Jag trivs i största allmänhet där, det är ju ingen större fara med dem som kollegor. Det hela handlar ju bara om att uppgifterna är samma och börjar sluta vara en utmaning. Jag har inte heller större lust att byta företag nu när jag kommit in i arbetsklimatet och jobbet jag utför. Att bryta upp nu skulle inte alls kännas bra.

Ja, jag vet att det bästa sättet är att jag sätter mig ner med dem och säger vad jag tycker och tänker.
Men de är ju som sagt ibland som fördomarna säger. Dessa stockholmare...

Ekonomi utan smak

Hittade den här artikel på expressen.se.
Hutlöst skulle jag vilja kalla det.
Jag kan erkänna att det är lite coolt med så desginat hem, men jag skulle aldrig vilja bo så, alldels för kalt och steril. Vad hände med det hemtrevliga?
Det behöver inte vara en smålands-stuga i röd falufärg med vita knutar, men detta hus inger ingen som helst värme. Även om den skulle vara möblerad.
För du kan ju inte ställa dit mormors gamla klocka från 1700-talet precis. Skulle bli hur fel som helt.
Istället ser jag farmför mig en ful hörnsoffa i skinn av den modernare slaget.
Men, jag kommer gärna över på saft&bulle och får mig en rundvandring med avslutande rosé på altanen med vattnet som granne en solig kväll i juli.

Jag känner en som känner en som känner en....

Det är alltid lika kul att kasta sig över tidningen en mörk onsdagsmorgon, åtminstonde varannan vecka. Då är nämligen min kära T krönikör i Kurren.
Jag tycker det är lite coolt. Dessutom får hans krönikor alltid mig att börja småle. Han är allt för söt den där T.
Därför tänkte jag göra något som är helt olagligt utan att bett den undertecknade om lov. Men han får se det som en hyllning!!

Publicerad i Eskulstuna-Kuriren 070228:

"Det är coolt att vara nörd

Jag jobbar till vardags som vikarie på en gymnasieskola i Eskilstuna. I slutet av en av mina lektioner började det pratas om datorer och hur mycket tid man spenderar framför dem.

En tjej förstod inte varför man väljer att sitta vid datorn när man kan gå promenader i stället. Inget ovanligt påstående från en tjej, tänkte jag, fördomsfull och van vid min egen uppväxt och jämnåriga tjejkompisar. Vad jag inte var beredd på var de fyra tjejer som var av den motsatta åsikten.
Här har vi alltså fem tjejer, varav en inte tycker om datorer. När jag växte upp var det i stort sett tvärtom. Satt man mycket vid datorn riskerade man en stämpel som asocial nörd, men så är det tydligen inte längre.
Det jag undrar nu är hur det kommer se ut om ytterligare åtta år. Kommer trenden att fortsätta? Blir det återigen nördigt att sitta framför datorn? Eller kommer det se helt annorlunda ut? Time will tell.

Theodor Berg
...som saluterar nördarnas återkomst."

Du kommer inte slå mig nu va?

Jag ska köpa vingar för pengarna

Men det får jag inte.
Nu kommer det tråkiga varje månad.
Dags att betala räkningarna.
Aldrig kul.
Och jag som har så mycket pengar på mitt konto.
Trist!
Hade hellre spenderat dem i helgen. Jag åker nämligen hem!!
Längtar, längtar, längtar!!
Planen är vasastan med Nives, förfest med tjejerna och en söndag i min alldeles egna säng. Min breda säng. Som är så bred att jag kan ligga åt vilket håll som helst utan att ens ha fötterna utanför.

Så tomt att luften ekar

Sitter själv på kontoret. Eller, så när som på P.
De andra har dragit iväg och lämnat oss ensamma kvar.
Känns helt ok ändå, då får jag jobba på i min takt (läs; blogga hur mycket jag vill) samt sufra runt på nätet bäst jag kan.
Tror inte de har hittat hit än och läser om mina bravader på dagarna.

Blåst igen

Nästan så man känner sig lite överkörd här på kontoret.
Det blir aldrig som man hoppas på.
Jag vet inte ens varför jag ens börjar hoppas.
Känns som jag kan dem efter de här månaderna.
Dessutom känns det hela som man kör i samma gamla vanliga spår.
Nu vill jag ha nått nytt att göra, ge mig lite utmaningar, tack!

Äckligt och tragiskt

Bussolyckan norr om Uppsala.
Det finns inte så mycket att säga.
Jag känner inga ombord, vad jag vet än, men det känns bara så onödligt och meningslöst.

Sänder en tanke till de drabbade och deras familjer.

Jösses Amalia!

Det var banne mig så ljust i morse när jag gick till tåget att de släckte gatubelysningen.
Klockan var då 06,40.

Det var ingen dålig shit!

Blattebandet

Hur roligt var egentligen inte "Leende guldbruna ögon" svt precis premiärvisade?
Då man är född och vuxen med dansband och har blivit vaccinerad med dansbandsmusik var man ju tvungen att sitta bänkad. Det gjorde jag rätt i.
Fick mig några goda skratt.
Gillade fördomarna, svenne vs. blatte-snacket och allt det där.
Klart något jag måste se nästa vecka...

Ett Gucci-äventyr

Nu ska ni inte tro att jag fick en vanlig lugn söndagskväll. Nähädå. iväg for jag vid sena timman för att hämta upp de bortresta på Arlanda. Efter lite amatör-taxi än hit än dit kom vi så småningom hem och jag fick en present. En stor present. Avgör själv.

Steg 1.
Stora fina påsen



Steg 2.
En mindre omslagspåse i stora påsen.
Spänningen är olidlig.



Steg 3.
Se där. Yttligare en liten fin, len, påse. Första för att inte vara papper utan av tyg.



Steg 4.
Själva presenten och det fina i fågelsången.



Steg 5.
Inte är det klart än inte. Nej, i innefickan hittar jag denna. Vad kan detta vara?




Steg 6.
Jo, nämligen en liten beskrivning om företaget Gucci.



Steg 7.
Inte slut än. Produktfaktabladet. Får vi inte glömma.




Så för att avsluta det hela och samla allt på ett ställe blev det allt detta för en enda liten väska

Nästan som en söndag bör vara

Det är riktigt skönt att vakna en söndagsmorgon halv tolv och känna att man verkligen sovit ut. Men ändå nästan så att man sovit för länge. Pricken över i't är att man dessutom varknar upp och mår bra. Och inga onödiga pengar spenderades under lördagen.
Smålallade omkring här i lägenheten, lite bloggar, lite nyheter, lite frukost, lite dataspel, lite mobilprat för att sedan lägga sig i soffan och se en olärorik film som endast är till för nöje. Såg The perfect Man med Hillary Duff. Mammas inköp. Don't ask me why? Sällskapade med sista glassen och en varm filt, kunde knappast bli bättre. Hade t.o.m. lägenheten för mig själv, så ingen pappa som tjatar om att man måste gå upp.

Var nyss ute på en liten vandring med hunden. Ovanligt busig denna dag. Han propsade på att hoppa i ALLA snöhögar vi gick förbi.
Var helt inne i att skicka sms där ett tag och tittar upp då två människor går förbi mig. Guess who! Strulet, jomenvisst. Allt gick så fort men jag är nästan hundra på att det är han. Lever han på söndagar? Tydligen!

Nu tänkte jag ta det lite lugnt innan far och jag åker till badmintonhallen, men lugnt blev knappast ordet. Sen jag kom in igen har hans käft glappat på i hundraåttio och har någon medicin för öronskav, let me know!

Måste innan jag sticker tipsa om en ny stjärna på blogghimlen!

En liten tävlig

Jag följer med stor glädje och entusiasm bloggtoppen där jag ser hur många unika läsare jag har varje vecka resp. totalt. Ytters intressant måste jag säga! Varje gång jag går in blir jag både glad och förvånad då jag ser att besökarantalet stadigt stiger.
Tyvärr förstår jag inte till fullo det här med unika besökare, mer än jag förstått att det handlar om enskilda datorer. Om någon läser bloggen kontinuelligt påverkar detta tydligen inte statistiken om det görs från en dator.
Jag är fullt medveten om några stycken som läser bloggen, men jag kan knappast gissa mig till hundra olika personer. Känner jag överhuvudtaget alla?

Nu; det skulle vara roligt om ni kunde lämna en klurig ledtråd i kommentarerna om vem du kan tänkas vara så jag får ett hum. Gissar jag rätt ska du få ett litet, litet pris.
Den jag gissar rätt först på för ett litet större pris.

Skulle det vara så att vi inte känner varandra kan du väl ändå lämna en liten ledtråd om dig själv.

Det var allt för ikväll. Nu ska jag hoppa i säng. Eller åtminstonde spela spindelharpan.

Godnatt vänner!!

Oväntad sorg

I onsdags tog livet slut för en person som jag under kort tid lärde mig tycka om.
Vi kände inte varandra och vi träffades inte mycket. Ändå minns jag denna person med ett leende.

Hoppas du vilar i fred, ploppfarbrorn!

En aning senare än tänkt

Pappa och jag har nu i två dagar när mamma och bror befinner sig på sydligare bredgrader haft egna myskvällar innehållande film och i går lyxade vi till det hela med tacos. Oj vad jag laddade med guacemole men tyvärr satte mättnaden i allt för tidigt så jag fick inte i mig så mycket.
Hursomhelst. I torsdags såg vi Lucky Number Slevin. Det var länge sedan jag såg en så bra film. Ok, P, nu ska du vara tyst om du inte gillar den.
Det var trevligt med en film som inte var förutsägbar, trots skådisar som Josh och Bruce. Allt vi gissade på hade vi fel. Jag gillar filmer där man är tvungen att tänka till lite.
Så, poängen med inlägget är att jag då ville utse dagens darling. Tyvärr ser inte blogg-runtan på mammas dator likadan ut som på min egen och inte kunnat ladda upp bilder, men nu har jag fattat grejen.
Därför kommer här torsdagens babe. Josh Hartnett

Premiärnostalgi

Jag ryser i hela kroppen! Det finns en sån där bra känsla i mig, nästan så jag går omkring och småflinar lite för mig själv.
Ikväll var jag nämligen i Eskilstunas motsvarighet till Vasastan. Åtminstonde för vad som känns som mitt andra hem. Eskilstuna Teater.
Så många gånger man varit där. I så många år. Nästan som om inget förändrats, som om åren sen Klas Klättermus inte funnit. Ändå hade stora förändringar skett. Nya toaletter. Urfräscha. Hiss. Ny ensamble. Unga aktörer.
Där stod jag ändå, en av dem men ändå ny. Jag vet inte hur många gånger jag fick presentera mig tack vare dagens ljusa frisyr.

Hängde mest med Freddan, en kär gammal bekant. Jag konstaterade i hans närvaro att jag varit medlem i föreningen sen 1995, det är tolv år sen. Man kan oxå förklara det som halva mitt liv. Min enda föreningsaktivitet. Jag blev lite paff när jag insåg att detta är mitt föreningsliv. Så har jag aldrig sett på saken inna. Jag och en förening?!

Marika T svansade runt i garderob, café och som festfixare för efterfesten direkt efter föreställningen. Det är ju det jag är bäst på. Själva efterfesten i föreningslokalen bangade jag och åkte hem till min ensamma hund. Han blev så glad när jag kom hem att han inte släppte mig på nära tjugo minuter. Till och med när jag satt på toaletten kom han och hoppade upp i mitt knä. Kära gamla Ibzen.

Föreställningen i sig var lång. Extremt lång. Kommer nog att anmärkas i måndagens Kurre. För övrigt tycker jag att själva storyn var fruktansvärt tråkig. Enda anledningen till att man överhuvudtaget tycker det är kul är att man känner dem på scenen. Oj, vad jag längtade tillbaka. Nästan så att jag skulle kunna byta Göteborg mot Eskilstuna för att återigen stå på den där underbara scenen och höra publikens applåder! Allt slit i Munktellarenan helg in och helg ut, för att inte tala om alla kvällar med kören, blir så värt när man står där på premiären och känner att publiken gillar det och se när de ger stående ovationer. Fast, det är ju det jag vill åt, egentligen pallar jag inte all repetion innan, det vet jag. Minns hur jäkla segt det var sist, även om det är flera år sen. Det skulle dock vara roligt att komma tillbaka, nu med en annan dialet. Nog för att jag fortfarande bräker tycker vissa, men mot aktörernas dialekt talar jag fan rikssvenska. Idag är det stor skillnad på mina e och är.

Under föreställningen gång satt jag uppe på läktaren för att kolla på då jag upptäcker att ljuskillen är riktig het. Men han ser lite småbekant ut. Visst är det han inser jag vid minglet efteråt. Vågade inte hälsa. Eller orkade inte gå igenom det-är-marika-i-blont-hår-du-vet-hon-i-elevrådet-på-gymnasiet-som-grät-till-din-sångröst-under-er-estet-avslutnings-föreställningar. Det pinsamma var att jag och Freddan hade pratat om honom innan, var en aning rädd för ett pinsamt försägande från Freddans sida.

Ska dit flera gånger så jag lär ju få någon fler chans att säga hej och kanske catch-up. Dessutom måste jag bakom scen och hälsa på de jag inte hann idag samt njuta av stämningen/känslan där bak minutrarna innan ridån går upp.
Jag vill oxå....

Offer för sjukan

Ja, något är det som inte står rätt till i lilla mig.
Det hela började igår med illamående och en gasig mage utan dess like.
Ändå begav jag mig till Anglais för att träffa mina klasskompisar efter jobbet.
Inte för att det var tänkt att det skulle bli någon form av onsdags-fylla men jag fick inte ens i mig ett helt glas vin. Efter halva sprang jag in på toaletten då jag trodde att det skulle komma upp igen, men nej.
Satt skakandes på tåget hem och koncentrerade mig på att inte få upp något, efter lite soppa hemma blev det en aning bättre.
Vi hade finfrämmande hemma och var tvungna att kasta om våra sovplatser och jag fick den brevid far. Kanske bara för att jag var så illa som jag var däckade jag på en gång jag la mig och sov tungt hela natten. Utan att höra pappas snarkningar en enda gång!! DET är en stor bedrift, han störde t.o.m. mamma och bror som fanns i andra delar av lägenheten.
I morse skjutsade jag mor, bror, vän och moster till Arlanda då de skulle till Rom. Egentligen var det ju min plats, just nu ångrar jag mig så mycket att jag inte följde med. Mamma var dock lättad eftersom jag alltid är sjuk när hon och jag åker bort och med dagens tillstånd skulle det inte bli roligaste resan ever. Jag minns Barcelona.....not som plesant....
Hursomhelst, mådde inte alls illa när jag vaknade, eller i den otroliga bilkön jag fastnade i från Arlandastad in till kontoret. Tack vare snökaoset och trafikstockningar tog det mig en timme in. Ok, jag körde tyvärr lite fel oxå men det behöver vi inte prata högt om. Det beror helt på att jag idag fick köra Volvo tack vare inbrottet häromdagen. Inte tror du väl att det fanns GPS i denna!
När vi skulle åka i morse träffade vi en granne som hörde när larmet gick igång kl 06 i tisdags morse, då finns det en chans att det faktiskt var jag som skrämde iväg dem när jag skulle gå till tåget. Det konstiga var dock att det hade ju snöat och jag såg inga fotspår. Jaja, inte för att jag la en större tanke vid det när jag är nyvaken sådär men nog tittar jag alltid om någon gått där innan då jag gillar att vara den första som går i nysnö.

Efter Arlanda, bilköer och en sväng i centrum kom jag till kontoret men där var jag bara ett par timmar innan illamåendet återigen satte in och jag gav upp och åkte hem. Svårt att veta om jag kommer imorn eller inte så jag var tvungen att ta med jobb-papprerna hem så att jag kan jobba hemifrån imorn. Hur kul känns det, detta börjar ju nästan bli som skolan!
På vägen hem införskaffade jag mig lite damtidningar och glass då planen var att bädda ner mig när jag kom hem. Det började bra med mig i soffan under täcke framför en film, sen somnade jag bort och helt plötsligt var det kväll och middagen stod på bordet. Illamåendet var som bortblåst men kom som ett brev på posten när jag ätit upp. Lyckligtvis stannar maten kvar i magen på det sättet att jag inte har spytt upp det än, peppar peppar, men det kommer ut på andra håll.
Vad är detta? Är det vinterkräksjukan eller vad har jag nu råkat ut för? Inte ens Nyponrosen kan hjälpa mig. Nives tycker jag ska ta mig till vårdcentralen men dit orkar jag mig inte än. Ligger kvar i soffan ett par dagar och försöker skita och kräka ut skiten innan jag hasar mig dit. Suck suck...

Något annat stort som hänt här i hemmet är att efter inbrottet i mammas bil är att hon blivit helt nojig och tror att de är ute efter att skada henne personligen för att komma åt bilen. Detta har lett till att senaste inbrottslarmet och anordning har inställerats. Jag känner mig dock ännu mer klaustrofobisk och instängd.
Vart är världen på väg undrar jag återigen!!

Ovanligt, oväntat men otroligt roligt.

Det har ju gått några dagar sen jag skrev sist. Mycket har hänt, vilket har gjort mig ganska schleeten, därav har jag inte orkat uppdatera min kära blogg.

För att sammanfatta det kort;
Torsdagen var väldigt skum. När jag kom hem förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Man skulle kunna förklara det hela med att jag under dagen inte bara hade sprungit runt i mitt marsvins-hjul utan även varit runt om i buren och upptäckt den.
För andra dagen i rad träffade jag en kompis efter jobbet. Det hör ju onekligen inte till vanligheterna! Kvällens dejt var med Johan Ek, slappade framför en film hemma hos honom. Frågade mig själv varför jag inte gör det oftare. Träffar kompisar oftare, det behöver ju inte alltid bli sent, men hoppas ni förstår att det känns skönt att komma hem. Oftast är jag ju nästan borta tolv timmar idag, min sociala termometer är inte alltid på topp då.

Under fredagen var jag åter tillbaka i hjulet och sprang.
Slutade dagen med en ganska försenat fredagsmöte som resulterade i att jag missade det passande tåget och fick vänta en timme extra. När man går från kontoret halv sex känns det inte mest optimalt att kliva innanför dörrarna här i hos päronen klockan åtta utan någon som helst anledning mer än att jag inte kom med rätt tåg.

Lördagen innehöll partaj. Ojoj, vad roligt jag hade. Det blev en riktig klassisk Marika-duracell-fylla.
Började hemma hos Anna där vi firade pojkvännen med pompa och ståt. Eller snarare sprit i mängder, Melodifestivalen och god mat.
Självklart satt jag klistrad framför tv’n då den visade festivalen från norr och jag var inte den som är den som höll tyst. Givetvis!!
Måns låt var den hittills bästa, men jag tyckte ändå lite synd om Magnus Carlsson där när de ropade upp sista vinnaren.
Innan jag for iväg till Skiftinge skickade Nives länken med nyheterna om Brittans numera icke existerande hår. Trodde först att det var ett klockrent fotomontage, men ack vad fel jag hade. Nu tänker jag inte vara den örtitolvfte bloggaren som kommenterar händelsen mer än att jag tycker det är riktigt trist. Alla vet vad jag tycker om damen, men allt jag har att säga är att hoppas att hon snart mår bättre och kommer tillbaka och återfår den stjärnstatusen hon en gång hade. Som på den tiden på hon levererade floorfiller-hits utan dess like. Numer är hon inget annat än trailer-trash, men hoppet överger mig inte.
Åter till kvällens händelser. Duracell-fyllan fortsatte ner på stan. Tack vare att min mor jobbar extra på Taxi Kurir lyckades hon fixa gratis skjuts ner och mer om henne sen.
Vi alla som åkte ner knatade in på Lotus. Jag vet inte om det var för att jag inte hade några förväntningar eller vad det var men jag hade skitkul. Träffade så många gamla bekanta att jag än idag får flashbacks och minns fler och fler. Speciellt kul var det att träffa lillkillen från gymnasiet som påstod sig numera bo i Las Vegas. Ja tjena! Men vad vet jag!
Bingo Rimé var en av gästerna och på grund av mitt tillstånd förstod jag inte varför utan missade de lättklädda damerna helt. I guess it was Moore-night.
Givestvis skaffade jag mig en stalker även denna gång, varför händer det alltid när jag är ute i Etown? Och varför alltid är den en turk som inte kan låta mig vara i fred. Stod det i pannan att jag var intresserad?
När vi gick hem var jag i mitt esse, efter att druckit en aning för mycket och träffat generellt roliga människor största delen av kvällen var jag på superbra humör.
Men det fanns ett krux. Jag ville sova sked!!
Speciellt efter att jag i fredags nästan uppskattade trängseln som oftast uppstår i morgonrusningen på t-banan. Good knows jag behövde närhet!!
Så jag fixade mig en skedpartner och ringde mamma som fick skjutsa mig dit. Hon tyckte att det var hysteriskt mystiskt att jag ville åka åt andra hållet än hem vid denna sena timme, men jag skyllde på en efterfest som inte existerade. Eller, inte i den meningen som jag sa. Mitt Chokladhjärta tyckte det var hysteriskt kul att det var just mamma som skjutsade iväg mig till mitt ”5-i-3-ragg”. Nåja, helt okänd är han inte.
Så på det hela, för att sammanfatta denna afton kan man väl påstå att även jag fick lite sång, lite dans och lite naket.

Inte en allt för nykter trio

Söndagen började som kvällen innan avslutats. Det flöt ihop ganska mycket de där timmarna så det är svårt att säga vad som var natt och vad som var morgon.
Trots den goa känslan som infinner sig dagen efter var jag inte helt nöjd med att behöva traska hem i mina högklackar och utan Ipod som jag dumt nog bestämt mig för att lämna hemma dagen innan. Att dessutom be far eller mor att hämta mig var knappast nått option i detta läge.
Man kan lätt påstå att jag var schleeten när jag väl kom hem. Detta skulle dock inte stoppa min och fars badminton-timme utan jag for snällt iväg stel som en pinne. Far bara skrattade, men tyckte nog innerst inne att det inte var allt för kul att ha mig som motståndare denna kväll.

Igår var det återigen dags att arbeta men jag satt mest och beklagade mig över mina smärtor i kroppen, benen och halsen av någon anledning var värst. Mycket jobb blev det inte gjort nej.
På kvällen mötte jag upp T och vi gick på tv4’as film-event som M hade hand om.
De visade Se upp för dårarna och innan var filmens regissör Helena Bergström där och pratade om filmen. Måste säga att mitt intryck av denna kvinna förbättrades avsevärt när man fick se henne live. Filmen var urmysig och verkligen en feel-good-film de pratat om innan. T var även han nöjd även om det är en tjejfilm, vilket fick mig att tveka en stund om jag valt rätt dejt.

Idag har det blivit mer åka av på jobbet. Två offerter fick jag in och avslutade dagen med att fika med en semla. Det är ju ändå en sån dag, trots att det är tisdag.
Mormor, tänkte på dig hela tiden! Den semlan var tillägnad dig!
När jag åkte hem fick jag reda på att mamma har haft inbrott i sin bil under natten.
Att människor inte kan skilja på ditt och mitt, du och jag! Att man inte kan få ha sina saker i fred. De hade tydligen gått in i bilen genom bakluckan och gjort saker bara proffs kan. Antagligen var de ute efter GPS’en. Tydligen inte helt ovanligt med dessa kupper mot denna modelltypen, då de säljs vidare till öststaterna. Självklart blev mamma inte alltför glad psykiskt, vem kan klandra henne. Lite läskigt att jag gick förbi där i morse och inte kunde se något på bilen, inte heller när hon åkte iväg till jobbet i morse utan upptäckte det först senare under dagen. Jaja, huvudsaken är ju att ingen kom till skada. Men att man måste rätta sig i ledet och köra en sketen Mazda bara för att undvika dessa saker. Vill jag köra BMW ska jag fan göra det, även om det är en stöldbenägen bil. Det är fan min rättighet och jag har gjort rätt för mig i livet genom hederligt jobb, skattebetalare som man är och om man känner att man har råd med det.
Men så länge det lönar sig med brott finns inga poliser i världen som kan stoppa dem, tyvärr!!

Alla hjärtans dag

Några påstår att det är en speciell dag idag men det har jag inte märkt.

Inget ovanligt på min front.

Några trevliga sms, bästa var från T som skickade ett roligt sms med Beverly Hills-signaturen. Top of the muffin verkligen. Sämsta var från han. Tur att mitt mobilbatteri dog så jag slapp tänka på om jag skulle svara eller inte. Men jag gjorde det nyss ändå. Rätt tråkigt, distans och dissande. Det hade faktiskt varit bättre om han inte hade hört av sig en dag som denna. Nej, han gjorde inte situationen lättare. Av alla dagar men inte idag!!

Svt-lunch med A, C och D. Det var närmaste mat-med-kille-dejt jag kom idag. Hoppades på att det skulle bli en trippeldejt med Ben & Jerry när jag kom hem, men någon har inte tänkt på att även folk i denna håla behöver lite kärlek en dag som denna. Att köpa med det från sthlm var knappast ett alternativ.

Dagens kändis: Susanne Reuter. Rätt coolt så.

Umgicks lite för ovanlighetens skull med A, K och träffade T ytterst snabbt när jag steg av tåget väl i Eskilstuna.

När jag kom hem låg en ros på min säng, från pappa och mamma hade köpt en för dagen speciell bakelse. Lite kärlek har jag runt om mig ändå!

Överraskningar

Snoozade läskigt länge i morse. Inte alls kul att kliva upp. Inte kom tåget i tid heller. Det hade nämligen snöat en massa under natten, och som vi tidigare kunnat konstatera så är inte sj-snö en jättebra kombination.

Hursomhelt, trots min sena ankomst, var jag supersprallig då jag lyssnat ett antal gånger på gulle-låten jag skrev om igår. Satt och smånynnade mest för mig själv hela morgonen. D bara suckade.

Sen hände något som nästan kan räknas som mirakel. D och jag kom iväg på tidig lunch!! Så tidig att vi slapp allt vad kö heter på Tv4.
Träffade M och såg Bengan, Patrick Ekwall, Tone och Max, lunchen kändes på topp. Fortsatte nynna halva vägen till kundmötet med det stora svenska företagen jag själv ring in. Fram tills vi åkte fel. Givetvis. Denna gång var det helt mitt fel då jag inte överhuvudtaget förstår hur jag läste kartan. Sen kom nästa mirakel. Vi kom i tid till mötet. Vi kom tom för tidigt och fick vänta. Ojoj, skum känsla, att slippa springa in med andan tappad långt borta.
Tror det gick rätt bra faktiskt. Kvinnan ställde bra frågor om företaget, som jag inombords kunde svara på innan D gjorde det.
D kläckte där inför henne och innan han sagt nått till mig, att ja nästan kan vänta mig sommarjobb då det vankas stor samplingsturné i hela landet. Huh? Göteborg då? Liseberg? Lägenheten? Ska jag bara lämna allt? Det kommer krävas många många funderingar runt den punkten!!
Tänkte att D var på humör på väg tillbaka till kontan droppade jag snyggt lite det I och jag pratade om igår och han var helt inne på rätt linje. Tyckte att det var självklart att jag skulle lära mig och göra så mycket som möjligt och satte sig inte alls emot att jag inte bara vill ringa. Kändes skönt, en slags samvets-klump från hjärtat bara rann av mig.

På tåget hem såg jag många kända ansikten. Det började redan in i morse då jag stötte ihop med en gammal klasskompis, men på returresan var det en av tvillingarna K, strulet, en annan gammal skolkompis som jag har återkommit till hej-stadiet, den extremt snygga killen från förra veckan och en ny förmåga, även han snygg.
Hade jag varit vaken hade jag kanske kunnat njuta mer men jag totaldäckade efter biljettkontrollen. Missade även att ringa far i Strängnäs så jag fick gå hem.
Men det var det värt. Spagetthi och köttfärssås stod på bordet när jag knatat hem!

Darlings

Dagens isärklass bästa låt.
Så cut, så underbart, så småflin-framkallandet!

Kungens vara eller inte vara

Dagens mest intressanta diskution handlade om vår älskade konung.
Alla som känner mig vet mitt intresse i skvaller och kungahuset. Hur det blev så kan jag bara skylla på mamma, men ett är säkert och det är att jag stolt kallar mig royalist.
Kungen på tronen gör allt som allt ett bra jobb som ambassadör för Sverige och jag hävdar bestämt att vi svenskar inte kan uppskatta hans betydelse väl ute i världen.
Skulle vi dumpa honom i sumpan eller i Ronneby skulle vi skattebetalare ändå vara tvungen att betala för alla slott och andra herrsäten som ingår i hans ägor.
Undersökningar visar dessutom att en president skulle kosta lika mycket i drift, men med slotten att betala blir totala summan mer.
Jag kan hålla med om att traditionen kung och drottning är förlegat och inte demokratiskt men I coulden't care less.
Till slut kom jag och motståndaren överens om att skilja staten från kungahuset precis som med kyrkan kunde vara en en lösning. Jag är helt överens med honom att man bara vill betala för vad man använder. Han som är emot kan "gå ur" och slippa få sina skattepengar gå till apanaget medans jag som är för färd, glamour och prinsessor kan stanna kvar och betala min procent av årslönen eller vad det kan bli.
För vad vore alla gamla damer utan HKH Majestät Carl Gustav?
Eller jag utan min Svensk Damtidning?

Lista på planeringsstadiet

Inom några veckor kommer jag publicera en lista med namn på de flesta jag känner och något speciellt med dem.
Eller, det är kanske lite väl tilltaget då jag säkert känner i runda slängar över tusen personer, nära och ytligt.
Vad det kommer handla om får du veta då, det är kanske inte ens speciellt intressant, men vill du se ditt namn printat på skärmen, keep in touch!

Kungsholmen tur och retur

Nu är det dags att ta lite krafttag mot de flashiga killarna och visa varför jag egentligen tillbringa massa tid på kontoret. Med det menar jag inte att jag ska tokringa ännu mer, är det möjligt?, utan förklara mina egna tankar om framtiden och kommande sysslesättningar.
Därför tog jag grön linje ut med I efter jobbet för att planera en strategi hur jag ska gå till väga.
Resultatet är inte helt klart men jag känner mig något mer klar om min egen framtiden.
Kom passande efter att D deklarerade planer på att köpa in en lista med tusen nya företag att attackera. Shit pommes tänkte jag och suckade för mig själv.
Ok, jag vet vad jag gav mig in på när jag ringde ja-tack-samtalet i slutet av november förra året, men någon jäkla måtta på torsken får det vara.
Vet de inte vilka utbildningar jag går? Inte IHM's säljarutbildningar iaf.
Fishy är det iaf!

New shining star

Aldrig någonsin har jag påstått att jag är av normala kaliber.
Nu ska jag erkänna ännu ett knäppt Marika-beteende.
När jag lyssnar många gånger på en låt, ny som gammal, skapar jag alltid mig min egna musikvideo i huvudet.
Just nu tuggar en speciell låt runt på repeat i hjärnan och om jag blundar ser jag mitt eget youtube live, men mig själv som huvudrollsinnehavaren. I just denna låt är sångaren manlig men det spelar ingen roll, jag mimar bara med.
Jag ser mig i en förbannat snygg svart kappa, långt lockigt hår och svart basker, superglad som går omkring i centrala sthlm och delar ut lila gerberor (heter det så i plural) till stressiga förbipasserande människor jag aldrig tidigare träffar, men utgångspunkt från Hötorget ner mot Stureplan. Deras reaktioner är lite av grejen med videon. För tanken är att jag är så glad och lycklig att jag vill dela med mig det till alla medmänniskor.
Det hela började redan på gymnasiet när vi hade rörlig bild och då skulle spela in en musikvideo. Vårt bidrag går inte till historiens bästa, men jag gör nya försök och kreerar dem i mitt huvud nu istället...

Tuff choise

Mamma och moster ska åka utan mig till Rom om elva dagar. Tyvärr kunde jag inte följa med då jag är uppbokad på en viss premiär. Men så kläckte mamma frasen man som bortskämd flicka vill höra; vilken Gucci-väska vill du ha?

Inte för att man blir lycklig med en Gucci-väska, men går det att säga nej till denna fråga? Inte helt säkert att hon flyger hem med en men man måste ju förbereda henne på riktigt denna gång så det inte blev som sist. Inget fel på den men det var ju ändå fel modell.

Här har vi pest eller kolera-objekten:

Den svarta är av modellen jag suktade och spanade in redan under LA-resan för två år sen, men den vita är söt för scarfens skull. Tyvärr är det ingen bra axelväska och jag lånar mammas som är ungefär av samma modell redan så det blir lite kaka på kaka.
Dessutom tror jag att den vita saknar någon form av blixtlås upptill, lätt åtkomligt för klåfingriga personer med andra ord.
Hursomhelt är båda fina och skulle mamma flyga hem med någon av dessa skulle jag inte gråta speciellt mycket.

Men som sagt, man blir ju inte lycklig av en Gucci-väska!

Fullt ös

Jajäklar. Ibland är man mer effektiv en söndag än vad man trodde när man vaknade.
Även om jag njuter av dagens ledigheter har jag till denna tidiga timma ändå hunnit med lite saker. Tillräckligt för att ha bra samvete dagen ut.
Tänk om det alltid kunde vara så...

En sjungade boss

Det var en himla trevlig kväll igår.
Gubbarna och gummorna kom över och drack allt från virrepinnar, vin, vodka till min martini i sällskap med min sociala familj, galna hund och öppen brasa.
Fortsatte till födelsedagsbarnet där det vankades ännu mer alkohol, hembakad mat och en massa bekanta ansikten jag inte träffat på länge.
Största samtalsämnet var tåg/tågvärdar och kollektivtrafiken i sthlm och pendlandet mellan etuna-sthlm med en gammal klasskompis pojkvän. Innan vi avrundade hemåt blev det pardans till Håkan och skratt och bubbel åt minnen då jag och K och C var nere i gbg år 2000. Det var en go semester så.

Innan jag hann lägga huvudet på kudden blev det några samtal med partygänget på västkusten som i en oväntad samlad trupp befann sig på Pustervik. B sjöng tom kom hem, vi börjar om igen, vilket var ytterst oväntat men ack så roligt!
När jag kom hem tog jag av någon anleding sexton miljarders egenkära kort på mig själv, men det är svårt att få några bra när man är trött och inte nykter halvvägs in på nattimmarna.
Tyvärr blev det ingen utgång, men det känns skönt för huvud och fötter en dag som denna.

Har inte varit produktiv ännu utan mest väntat på Melodifestival-reprisen och sen käkat popcorn med Ibzen. Det var nog han som åt upp de mesta, men vi uppfann en rolig kasta-popcorn-på-ibzen-lek. Kanske var jag den som uppskattade det hela mest.
Visste i förväg vilka som vann, svårt att undvika när mamma har expressen.se som startsida, och The Ark var helt klart bäst.
Nästa vecka är det ett tufft startfält, kan gå lite hur som...

Dags att fira

För det första är detta 300ade inlägget. Vilket i sig är värt en liten omtanke, fort har det gått.

Men kvällens stora happening är födelsedagskalas hos Ida.

Jag är laddad till tusen och ser fram emot denna kväll som sjutton.

Var nyss på stan och inhandlade Staropramen tillsammans med några Carlsberg till pappa och en svart skjorta till kvällens outfit. Tanken är att det ska vara lite gangster-stuk, men tyvärr kommer det inte bli så då jag inte har atteraljer fullt ut. Trist.

Hushållet på Ruddammsgatan ska bjuda på någon form av förfest, då det kommer några goa gubbar och gummor innan vi drar vidare 100 meter till partajet.

Wiiieeee, detta ska bli så roligt så, jag är riktigt glad, verkligen!

What to do?

Jag vet inte riktigt vad du vill men jag vet vad jag vill!
För mig har vi alltid varit bara kompisar trots dumma saker.
Alla kan ha sina anledningar och jag blev inte sur men nu är jag rätt trött på svajandet fram och tillbaka. Hade det varit något annan hade det inte blivit så här. Olyckan sätter sina spår helt klart även om jag aldrig ångrat orsakerna!
Hursomhelst. Jag har ännu inte ställt mig till ditt meddelande. Just nu ser jag ingen anledning att svara, men vad jag kommer göra i framtiden är oklart. Bryter vi helt har hela det här blivit en grej. Och jag tycker inte om grejer! Å andra sidan kan vi inte hålla på så här. Antingen eller!
Är vi verkligen kompisar? Jag har redan så många och jag vet inte om jag behöver fler, speciellt inte sånna som man inte har kontakt med. Vi kanske ska stanna vid bekanta?
Eller är det så att bara för att du är karl att vi inte ser likadant på situationen?
Mig kvittar det, det gick ju bra innan. Numret är raderat och jag tänker inte skicka fler fylle-sms. Vill du att vi ska fortsätta att vara kompisar får du verkligen bevisa det!

Dagens vinnare

Bild: SERGEY PONOMARE

Även om dagens största vinnare är Anja så har även jag vunnit en tävling idag. Eftersom det inte händer speciellt ofta så är jag extra glad.
Hade lite speciell fredagsfika med marängsvich dagen till ära. M kom på den briljanta idén att vi skulle leka Land och vatten eller vad det heter. Så blev ihopparad med C och vi gick kaxigt segrande ur striden!! Men å andra sidan var vi ju bäst oxå.
Speciellt bokstaven H var vår kopp thé.
Sen att vi vann med bara en poäng över P och A är skitsamma, de hittade ju på en massa bara. Nej, nått sånt skulle aldrig vi hitta på, öööhhh.....

Huvudsaken var ju att vinna över D!

Det var skönt att sätta sig på tåget hem och veta att det är sovmorgon imorn. Bror kom oväntat hem på besök och den senaste tiden har vi spenderat framför Let's Dance mamma och jag. Av mina vanliga favoriter Patrick, Tobbe, Martin och Erika var Tobbe helt klart bäst idag. Än är inte tävlingen avslutad, så vem som åker är fortfarande skrivet i stjärnorna. Personligen är jag extremt trött på Etuna-ambassadören Yvonne, tack och hej, men å andra sidan kan ju inte Lasse dansa någonstans och Harlad är bara stel. Trist att Gbg slås ut, men jag får lägga mitt hopp på Erika då.

Mottot som uttryckts flest gånger denna vecka är; allt är en tävling. Idag passar det lämpligen in.

Vindejt

Var på dejt igår. Det var trevligt! Som alltid!
För sällskapet stod Knutte och Schnappi.
Platsen för brottet var det omtalade Storstad.
Mitt nya Vasastan, jo, jag kände mig nästan hemma. Vilket var poängen!
Vasastan är ju mitt andra hem i Göteborg. Men jag måste erkänna att jag syndat och inte varit där på månader. Så många faktiskt att jag inte minns när jag var där senast. Jag skäms!!
Det mesta på Storstad kändes bekant, såsom inredning, stämning och kvalitén på människorna. Jag motsätter mig en sak dock. Priserna. Det som gör Vasastan till mitt kära hjärtebarn är dessa fantastiska priser. Oavsett om du är student, Lisebergare, arbetare eller miljonär har du alltid råd med ett (helst fler) glas öl/vin/cider för en 25-lapp. Det är aldrig pjåkigt! Kvalitén är kanske inte top of the muffin men det slinker lätt ner och det smakar fan inte illa. Men! Ett glas vitt, gott och kall till trots, för 64 kronor är inte ok. Nej, det är aldrig ok. Kanske inte lika illa som på Sturecompaniet, men återigen, det är inte ok!

När jag kom hem nåddes jag av beskedet att Anna Nicole Smith och jag kände en liten smärta i mitt hjärta. Kände inte kvinnan nånstans och jag vet inte om hon på något sätt påverkat mitt liv i någon riktning men jag kände så synd för hennes lilla dotter. Först brorsan och sen tät inpå den som kanske är viktigast, mamman.
Klart hon dog av droger, helt min åsikt. Hur kan människan annars behålla sin smala kropp då hon ju uppenbarligen har anlag att vara något större?
Jag tänker inte lägga ner så mycket mer tid på detta, men jag tycker det är tragiskt och inte speciellt roligt. Tänk på detta små barn hur det kan gå!!

Irritationsmoment

Här sitter jag i en obekväm tågstol som är alldelses för bakåtlutad med spak som inte fungerar när man drar i den. Jag gör mitt bästa för att slumra till och så händer det. En medelålders kvinna med finsk ursprung och en alkoholandredräkt utav denna värld slänger sig ner i sätet brevid mig på andra sidan gången. Hon tyckte om att ringa till alla sina bekanta och hon tyckte även om att tala högt. Så högt att jag hörde det mesta av konversationerna även när jag maxat ipoden! Uppfattade någon form av resa till Åbo tur och retur och jag gissar mig till att därifrån kom alkoholdoften en onsdagseftermiddag i februari. Det blev inte bättre när hon korkade upp en mörk butelj likt en jägerflaska, omen aningen skum sådan. Hur många tror att jag ens var i närheten av att sova?? Kärring!!
Dagens fundering som kanske är hets mot folkgrupp (stäm mig, jag bjuder på den!). Jag har även i bakhuvuden vad jag skrev igår, inte alla över en kam, men; ser man inte på långt håll vilka som är finnar? Ser man inte på långt håll vilka som är trashiga finnar? Varför syns det på en gång?

Inte nog med det, när jag slagit mig ner i min tågstol ovetandes om vad jag skulle stöta på minuter senare, då dyker givetvis strulet upp! Vi snackar om ett tåg med fem vagnar med ca sjuttio platser i varje vagn men nej, han sätter sig i samma som jag, fem rader bort men ändå så att jag ser han bäst av alla genom säterna diagolat sett.
Vi diskuterade det här med ödet idag på lunchen, jag och killarna (åt för övrig på Libanesen, stammishak nombero quattro) och det är banne mig skrämmande. När man tänker tillbaka på saker som skett i ens liv och inser att det är ödet. Är strulet och jag ödet? Är han min prins charming?
Oavsett vad som än händer är det skumt. Äckligt skumt!

Puff i rätt riktining

Tänk er detta:

Onsdagsmorgon
Kl 5,15
- 13 grader ute

HUR lyckas man ta sig upp ur sin varma gosiga säng? Jag vet då inte, men jag lyckades.
Det var inte lätt men jag gjorde det. Känns rätt gött faktsikt.

Dra inte alla över en kam

Hörde nyss reklaminslaget för imorgons Rix Morgonzoo. De prestenterade sin morgongäst som alla Sveriges favorit. What? Det finns ingen jag stör mig så mycket på som Idol-Danny.
Var är han söt? Jag förstår inte. Han ser bara koko ut!
Tur att jag är så jävla snygg i kontrast, mohahaha

Åter till det normala

Åt på 4an idag igen. När vi skulle gå såg jag Bengan. Allt känns normalt, tryggt och skönt igen.
Det var några veckor sen sist. Nu mår jag bra!

Tjuvlyssnat, version Marika

Röd linje mot Norsborg:

4 bratkillar, alla klädda en stora Fjällräven-jackor eller gåsar, kotlettfrisyrer och minst två par gucciskor, -19 diskuterar livet, med nasal överklasstämma eller lidingödialek, allvarligt:

Bratkille 1: Jag är tycker inte om det här med klass. Jag hatar överklassen!!
Bratkille 2: Jag vet, de är såå störande, tror att de är något. Jag blir så förbannad.

Shoppinglust

Veckan kunde ha börjat bättre. Men slutet på starten vände och blev riktigt kalas.
Tåget kom inte som det skulle, förvånad någon? Varför är det alltid strul med 7.02 tåget? Är den bistra verkligheten att man måste masa sig upp för att ta tåget som går en kvart innan bara för att man ska komma fram normalt, men ändå få stå i kylan och vänta i tjugo minuter? Dessutom, när man tror att man är i säkert förvar, ja då dyker strulet upp och placerar sig ner i samma vagn som mig. Sätt dig i en annan vagn, snälla!! Jag var där först.
Inte nog med det, när vi väl åkt ikapp tiden in till centralen i storstan så väntar nästa chock. En vagn på min röda linje mot Ropsten/Mörby Centrum står stilla. Blixtstilla så folk går på och sen av och sen säger högtalarrösten att vagnen ska lyftas bort. What?
Jag lovar att det står tusen personer på min sida av perrongen som ska med dessa två försenade linjer och lilla jag står längst bak och ser fyra vagnar åka förbi innan jag får plats på en mot rätt håll.

Fick in en offert som plåster på såret iaf. Sen blev det sent måndagsmöte, så sent att jag var kvar på kontan fram till sex bara för att slå ihjäl dötid då alla tåg hem gick onödigt sällan.
När C, D och A lämnat byggnaden kände jag att det inte längre var ok att slöläsa tidningarna på internet tillsammans med M så jag masade mig in till stan för lite tidsdrivande fönstershopping.
Gick in på Zara och ut gick jag helt förtvivlad. Gudarna ska veta att detta verkligen inte är en modeblogg men jiiiisses vilka snygga kläder jag hittade. Hade jag inte varit överrumplad med en stor tjock gås, några extra minuter och en tjockare plånka hade jag lastat armarna fulla och sprungit mot provrummen. Men icke....varför händer alltid detta när man inte har några pengar? Så frustrerande...

Une petite français songeant

Jag tror jag vill lära mig franska. Eller jag vet att jag vill, jag funderar på om jag ska ta en nybörjarkurs i det på Folkan eller ABF (inga kommentarer, merci). Jag är en av få som inte hate fucking france pepole. Nä, jag ska ju skaffa mig en fransos med flott lägenhet på rivieran, eller någonstans i solen iaf, men svart polotröja, basker och baguett under armen. Tänkte att det kanske kunde vara lite schysst att ligga lite på plussidan med språket. Speciellt eftersom de inte är världens mest serviceminded och öppna nationalliteter här i världen.
Än så länge kan jag bara säga; jag är ett badrum, det kommer man ju inte långt på. Kan dessutom uppfattas som ganska knasigt. Vilket jag iofs är, men man kan alltid försöka ge bra intryck.

Tyst i luren

Än har inget roligt felstavat sms trillat in i luren från framsidan. Är de fortfarande nyktra?
Istället kom ett från Nives som befann sig på gayklubb. Oväntat! Känner jag henne rätt borde hon fly stället men jag tror att hon stannar kvar när hon upptäcker musiken. Ska blir kul att få en sammanfattning imorn, spännade minst sagt. Uppmanade henne att hångla upp en sminkad fjolla, det vore en syn för ögat.
När jag åkte hem från kvällens trevligaste sällskap, K, tog jag en sväng förbi stan och blev förvånad över de massiva köerna utanför Harrys och Lotus redan 23.15. Men vad vet jag egentligen om denna stad nuförtiden. Att alla går ut tidigt hänger kvar sedan mina glansdagar. Då jag stalkades av stammisar på jobbet...

Inte tillräckligt bra

Skrev förrut vilka jag förhands-hejade-på, tyvärr höll ingen måttet i premiären av årets Melodifestivalsupplaga. Klart man blir lite orolig när Bert Karlsson säger att ingen håller tillräckligt hög nivå om det kommer fortsätta såhär.
När alla bidrag genomförst kände jag inget åh heja för någon, men Irma och Uno var bättre än väntat, dock inget att skicka vidare till Helsinki. Elin Lanto kändes väldans Rix FM. Hoppas hon får en mysigare kväll med sin snygga pojkvän istället. Anna Book var inte alls vad jag väntade mig och Andreas Lundstedt minns jag inte ens.
Nästa vecka hoppas jag på The Ark och Jessica Andersson. Ev gör Jimmy Jansson en Kaninparty-låt. Men jag vet inte om jag vågar hoppas. Tiden får utvisa!

Schlagerkalaset dag 1

Snart börjar det.
Funderar på om man skulle duscha för kvällens ändamål, K, innan jag far över till henne för kvällens spektakel. Eller om jag ska skita i alltihop och byta om till myskläder för att få plats med mer kalasmat?
Har inte hört någon av kvällens bidrag än så jag kan inte utse någon favorti men går man på artisterna är Andreas Lundstedt och Anna Book alltid roliga.
Vi får se...

Möbeltillverkare

Var på IKEA med mamma efter lite tjat från min sida när det gäller att införskaffa ny stol till hennes dator. Att sitta på en pall krökade min rygg ohälsosamt mycket. Nästan oroväckenade där ett tag.
Så iväg for vi och hem kom vi med en vit sak. Ganska hård stol som gör att man sitter väldigt rakt, men jag slog klackarna i taket och satte ihop den så fort vi klev innanför dörren. Tjugo minuter max tog det för mig att skruva ihop skiten. Måste vara någon form av rekord när det gäller ihopmontering av en IKEA-möbel. Känner lite stolthet i kroppen trots att vi nu bara snackar om en stol. Vill påpeka att den var oväntat tung och en aning otymplig när jag skulle montera upp armstöden som kom i separat kartong. Men tjugo minuer kära vänner är en bra tid!!

Inte igen!

Det händer hela tiden. Att jag aldrig tar mig i kragen och gör det enda rätta. Hälsar!
Nejnej här leker vi jag-ser-ingenting-leken och bara passerar oberört förbi.
Lite läskigt är det att det är ofta människor jag den senaste tiden tänkt på och undrat för mig själv vad som blev av dem. Så får jag chansen att fråga, catch'a up men jag låter tillfället bara försvinna. Vem vet när jag träffar personen nästa gång? Dessutom ångrar jag mig alltid efteråt.
Pinsamt, lågt, småsinnt och fegt är vad det är. Trygghetsbubblan minskar på vissa punkter.
Jag fyller för faan tjugofem (vågar inte skriva ut siffrorna) i år. Patetiskt är vad det är!!Skärpning!!