Nattfågel tillhörande snapssläktet. Kännestecknas av den röda näbben samt av den vingliga gången. Uppträder flockvis, oftast med finkel-göken och nubbsveparen. Häckar över hela landet, men företrädesvis på platser där alkohol förekommer. Flera exemplar har också påträffats vintertid på Gran Canaria och Mallorca. Födan består endast av flytande ämnen. DOCK EJ VATTEN! Markerar sin närvaro genom att ogenerat spy och urinera på allt som kommer i dess väg, t.o.m. inom andra arters revir. Karaktärisktiskt läte; klunk-rap, klunk-rap som tillsammans med skrik och skrän ständigt hörs från flocken. Parning: nyårsafton, sista april och midsommar är tidpunkter då man kan iakta fyllekajans ohämmade pippande bakom varje buske. Risken för utrotning beräknas som total utesluten. Har du tur kanske du kan få se ett exemplar idag!
Jag om någon borde ju verkligen använda högklackade skor betydligt oftare än vad jag redan gör. Nu artar det sig så att jag faktiskt gillar och trivs bäst i platta varianter, men även jag kan ibland smälta för de där med rejäl klack to die for. Eftersom det är nyår imorn är jag sjukt sugen på dessa, jag vet att jag aldrig skulle palla att gå i dem något längre än ut ur min lägenhet. Ingen bra förutsättning det inte! Drömma och önska sig kan man ju alltid. Dessutom, om man aldrig lär sig gå i högklackade, hur ska man då få in vanan? Kanske borde jag köpa dem bara som motivation?
Hej hopp, nu är jag tillbaka efter en mindre bloggtorka. Varför spy ut onödiga inlägg under bristande motivation? Det händer ju att fallet sker i alla fall, då med låg kvalité.
Istället för att ordbajsa om den senaste veckan låter jag bilder säga mer än alla onödiga ord. Även om de är i det internaste laget.
Förfest hos Koffi på årets mest hypade utgångsdag, juldagen.
Nyårslöfte för mig själv under 09; jobba bort dubbelhakan!!
Mina allra sötaste pärlor!
Alla goda ting är tre så även Gabs ingår i pärlgänget!
Det händer inte ofta, men väl då blir resultatet bra på en annars kameraskygg lillebror.
Man skulle kunna tro att det var tråkigt på Statt bara att se på dessa herrar...
S - alltid lika stylish, naturligtvis i sällskap med lite bubbel!
Dygnsbesök i gnällbältets centrum, Örebro. Jag hörde oväntat lite gnäll, beklagligt nog.
Äntligen tillbaka hemma i gbg, varför inte inleda med det jag och K är bäst på; vin, singstar (årets julklapp utan tvekan) och en massa vitlöksdrypande guacemole!
Juldagen blev som sagt årets mest hypade tillfälle, upplevelsen hade mycket svårt att uppnå förväntningarna. Hångelobjektet förvann från dansgolvet, back-upplanen försvann helt men T stod där som en räddare i hångelnöden. Nu räknas han väl inte helt eftersom det är min bästa killkompis, men vad ska man göra....? Fredagen bjöd på kusinträff med massa singstar. Behöver jag säga att jag rockade? Tyvärr blev inte bildbevisen tillräckligt bra för att visa upp här... Avslutade helgen med att åka och hämta upp K i Örebro innan vi drog hem till västkusten igen. Nu är vi återigen proppmätta på nachotallrik och väntar mest på morgondagen, årets sista. Det kommer bli gôtt det här!
Nu är julen slut på riktigt och jag har lämnat föräldrarnas trygga bo för detta år. Satte mig på snigeltåget och hamnade i K's varma, mysiga soffa i Örebro. Här har jag de senaste timmarna suttit och druckit vin, frossat i nachos med guacemole och lipat till Mamma Mia! Sicken härlig söndagskväll. Jo just, pizza på vägen blev det naturligtvis. Imorn bär det av hem till min egna vrå på västkusten och då kommer en mindre sammanfattning om vad som hänt de sista dagarna under denna jul.
Så, nu var julen förbi. Klapparna upprivna (och jag fick det mesta jag önskat mig; Leilas bakbok så snart föds den riktiga bullmamman i mig, träningskort för att hålla oönskade bakkilon borta, parfymen från Chanel så jag kommer dofta ljuvligt ikväll och framöver, Abba-singstar så jag kan terrorisera grannarna och så vi får igång nyår ordentligt, halsduk o keps från Abercrombie vilka fortfarande doftar alldeles fantastiskt samt presentkort från HM så jag i framtiden kan klä mig tjusigt) och maten uppäten. Ikväll gäller bara två saker! Party och jag kommer inte nöja mig med en kväll utan hångel!! Dessutom lär kameran få verkligen känna att den lever ikväll!
Det har varit bullfest, bullfest, shopping och julstök i samma fart de flesta far fram i på autobahn.
Är det jul så är det! Sedan jag vaknade imorse har jag hunnit med följande;
Fixat pappas julklapp, handlat maten som återstod samt inför storbakandet, sattit ihop samt klätt granen. Handlat brors julklappar, slagit in dem, gjort köttbullar och bakat cornflakeskakor, dumlemuffins och kokostoppar. Allt tog sin lilla tid. Frågan är om jag glömt något?
Om inte, jag sover gärna över julen, väck mig lagom till förfesten på juldagen eller annars låt mig sova till nyår! Till alla andra; GOD JUL!!
Bildbeviset på spektaklet. Om det är kameran eller fotografen som fortfarande är kass vill jag ha osagt, men jag ber om ursäkt att min bild här inte säger de tusen rättvisa orden!
Tyckte till en början att den var skitful men det tog sig allt närmare slutet jag kom. Fast helt nöjd är jag ändå inte. Men det är bara jag som får klaga eftersom jag fixade gran(jäveln!)en helt på egen hand! Men det blir lite mysigt med ljusen (som försvinner då jag var tvungen att använda blixten) mot mörket utanför fönstret. Ni får lita på mitt ord.
Jo jag vet att jag även nämner hemlängtan till Eskilstuna, men nu när man är här och lever tillsammans med två sovande pensionärer och en (fortfarande) jetlaggad lillebror med en tonårings sovbeteende klart man längar till vad som jag själv borde deltagit i:
"X har dansat naken, druckit vin och vikt kläder. Y har släppt in 10 000 personer på två timmar i entrén. Allt som vanligt. Saknar dig."
Jo jag saknar er oxå.
Dags att lägga sig och gå vidare i livet så jag snart kommer hem, kanske?
Nu får det vara nog! Och till hjälp behöver jag människor som slår mig hårt i huvudet. Jag pallar inte mer...dessa förbannade jävla killar!! Ok, de är väl egentligen inte det största problemet, det är väl jag själv antar jag. Men utan dem hade jag inte hamnat i dessa situationer!
Apropå detta...dags att lägga upp strategin till juldagen på mitt projekt som snart pågått i tio år?
Själv åkte jag förbi olycksplatsen en ganska kort tid efter det inträffat och det såg sannerligen inte behagligt ut. Känslan i magen var inte bekväm. Så hemskt tragiskt.
Mamma och pappa ville visa sina åkare uppskattning nu såhär inför jul så de tog med dessa + respektive ut på middag igår kväll. Inte sena var varken bror, Toni eller jag att följa med. Mindre partaj har ju alltid varit min grej, speciellt på lediga lördagar. Fördrinken började hemma hos oss, fortsatte middagen på Jernberghska. Personligen satsade jag hårt på norrlandsinspirerat meny med västerbottentårta med renkött av något slag, följt av älgköttbullar med supergott mos, rårörda lingon och saltgurka. Det var så sabla gott att det var omöjligt att sluta äta när mättnaden infann sig. Smällen blev istället att bara andas och få ner syre i kroppen var svårt nog då den var fullpackad.
Bror och Toni gav upp tidigt medans jag fick med mig PRO-gänget helt oväntat till Statt. Jag befann mig nästan i smärre chock. Mor dansade och fick nån form av ragg medans pappa stod och tryckte i nått hörn med hennes väska och var lite småsur för att vi försvunnit. Stannade inte speciellt länge, det var rätt skönt att komma hem i lagom tid. Dock blev det inte mycket sömn under natten då jag sov bredvid pappa som snarkar värre än...ja jag vet inte vad, men sova var inte mycket på tapeten. Thank God att föräldrarna jobbar imorn så jag kan ta igen mig...jullov som jag har!!
Nu ska jag berätta en sann historia. Igår lämnade jag vemodigt och som vanligt med tårar i både ögonvrå och hals Göteborg för att inleda julfirandet hemma hos min familj. Inga större konstigheter i just det, men helt oväntat avgick transporten med SJ utan anmärkningar, förseningar, skrikande ungar, överfulla tågvagnar eller på andra sätt störande moment såhär i juletider.
Jag trodde jag drömde. Men jag lovar, detta är helt sant. Jag måste lyckats pricka in en av de tjugo procent som faktiskt kommer fram i tid! Får tacka min lyckliga stjärna att jag valde lördag istället för måndag....
Fick igår frågan hur det känns att ha slutat för säsongen och jag kan erkänna att det inte känns så mycket. Men så slog det mig vad det innebär för framtiden, mina parhästar försvinner. Om så bara för ett tag. Så slog saknaden mig. Därför ville jag bara säga tack för hösten och för att ni är ni. Jag ber om ursäkt för allt mitt ältande och tjatande, men jag är född sån!
Den gyllene triangeln!! Honeybunny och Trollet is da shit.
Vinterns låt går till Trollet. Så att vi kan minnas tiderna i porten bland alla julbordslistor och elaka ledsagare!
Jag är ju definitivt inte den enda som får en ryslig vilja att höra av mig till en eller flera, vänner och bekanta, efter ett glas eller två. Oftast efter några fler. Frågan är ju varför det kommer sig att man är så benägen att skicka dessa, egentligen totalt onödiga, meddelanden. Förutom frågan om vad ska de tjäna till är ju det intressanta vad som gör att man blir så ivrig att skicka dessa. Det är ju inte logiskt på något sätt, personen man vill få tag på befinner sig ju oftast i en sovande position eller på annat sätt är allmänt onårbar eftersom då viljan kommer nästan uteslutande på natten. Visst kan jag själv tycka att det finns en viss charm i att få onödiga sms på oanständig tid, det är ju alltid ett bevis på att någon tänker på en, även om det finns viss mer eller mindre roliga baktankar. Skit samma nu i om det svaras eller ej, det handlar ju faktiskt inte alltid om att få ligga. Men fortfarande, varför är frågan!!
Nu har jag, likt många Volvo-arbetare, stämplat ut för året. Nu vankas det jullov minsann. Skillnaden är väl dock att jag har ett jobb som faktiskt väntar på mig där efter årsskiftet. Om tjugo dagar närmare bestäm. Nu har jag ju tjatat om hur kul det ska bli och hur jag längtar, så vi nämner inte det mer. Istället ska jag passa på att njuta av dessa dagar innehållandes jul hemma hos mor&far, bland A, K, T, M, KM, G, A, E, M, och säkert en massa andra. Därefter väntar Örebro, nyår i gbg, en guacemole-dip, bubbel, singstar och förhoppningsvis skridskor. Vi vet ju hur det kommer att gå, som vanligt kommer tiden ha roligt när man går fort...
Jag vet att man inte får stjäla bilder såhär men jag var verkligen tvungen. Dessa härliga små ynglingar är typexempel på äkta PJ's. Vad det nu är kan man ju fråga sig, tant som jag närmast borde bestraktas som. Här är svaret: Partille-Johnny!
Jag har storfrämmande. Bror är på besök, ända från västkusten over there! Han var så stiligt klädd att jag nästan hade blivit kär i honom. Om han hade varit äldre och inte just min lillebror. Annat hade ju varit weird. Men man kan ju alltid få vara lite stolt!
Många timmar har spenderats på jobbet senaste tiden. Och utav den tiden har det både varit möten men även mycket ensam tid, då jag passat på att trakassera (främst) mina kollegor via både dator och telefon. Det är inte lätt när mörkret faller på och jag inte har någon att prata med. Då blir jag lätt sjukt socialt sugen.
Fick härromdagen höra för första gången i mitt yrkesverksamma liv att jag varit otrevlig. På gränsen till tyken för att citera budbäraren. En gäst hade varit mycket missnöjd med mitt bemötande under den gångna helgen. Det hela hade enligt denne person slutat med att jag sagt; "kan du gå nu, jag har inte tid för dig!". Ett påstående som alla som känner mig och som jobbar på samma arbetsplats vet att något sådant säger man inte. Skrattretande! Övriga anklagelser kan jag ha någolunda förståelse för men då jag inte alls uppfattade situationen på samma sätt rör det sig om en stor missförstådd soppa.
Har träffat min nya arbetsgrupp på min nya avdelning för första gången. Spännande och intressant, vill sätta igång och börja rekrytera kompetenta medarbetare nu!! Attans att det är så många veckor kvar...
Idag avverkade jag ett möte på min nuvarande arbetsplats. Att få vara med och påverka på detta sätt jag nu har möjlighet till är så sjukt tillfredställande och triggade för framtiden!
Åh, vad bra det gick idag. Ramlade fortfarande inte och fötterna fick visserligen ta lite stryk, men om man vilar med jämna mellanrum ger de med sig och jag liknade snart en riktig inprinsessa där på skridskobanan! Tillsammans med diverse parkvärdar begav jag mig dag ut på Hedens isbana och (nästan) svängde mina lurviga. Trots faror som snabba, vana åkare och studsande bollar. Varm choklad fick mig på fötter när blodsockret och värmen sjönk. Precis som det ska vara en vinterdag. Håller helt klart med Pepparkakans uttalande efter förra gången, detta är ett underskattat nöje. Varför sluta nu, säsongen har ju just börjat, ring mig om du är på någon annan dag!
Förra veckan när jag stod positionerad på min vanliga plats dök det upp några till det yttre rätt trevliga killar som jag fick hänvisa rätt i entrén. En utav dem, den något mindre, var så otäckt bekant. Jag grubblade och grubblade hela dagen men kunde inte på något sätt hitta rätt i ansiktskatalogen i hjärnan. Hela veckan har jag gått och irriterat mig på vem denne mystiska man kan vara. Mer jobbigt blir det då han på något sätt är kusligt lik Magnus Betnér, jag kunde inte helt släppa Magnus som kandidaten det faktiskt kunde vara. Tills igår, då jag finulade på den gamla goda ute-svängen då det slog mig likt ett kraschande plan, bartendern på Vasastan!! Den lille rakade killen...
Inte för att det här på något sätt är intressant för andra än mig, men ibland känns det skumt att man kan gå en hel vecka tänkandes på en människa utan att veta vem det är. Men som triss-reklamen säger, plötsligt händer det!
Nu är jag trött. Gud så trött. Det har varit en lång, men ytterst bra och glad dag. Allt har flutit på smärtfritt och trots mängden gäster har antal mindre lyckade möten varit få. För min del. Istället har nivån legat på topp, fick till och med ett gäng (överförfriskade naturligtvis) att sjunga Pärleporten sådär passande vid just porten - my second home. Stod på min vanliga duracell-plats och efter allt flaxande och dirigerandes med armarna hit och dit (tänk en trafikpolis i en stor korsning precis vid rusningstid) har jag nu en jävla träningsvärk i bicepsen. Just när jag började se målsnöret gick luften ur och nu hemma lämpar sig inte många krävande aktiviteter. Kramas på sin höjd. Men jag hade säkert somnat efter tio minuter och hur kul sällskap hade jag då varit? Fast sova sked är väl mer än ett godkänt lördagsnöje såhär en heldag senare!
Ännu en sån där dag då jag inte lyckas hålla energin under kontroll (nya analyser varför: det är mörkt, det är varmt inne i porten samt sysselsättningen är inte maximerad då vi under lugna timmar är två). Blev mer eller mindre tvingad av Pepparkakan efter jobbet att sällskapa henne på skridskobanan och jösses min skapare vad kul det var! Var kanske inte världsbäst, men jag stod upp hela tiden och jag lyckades fara iväg själv ett par gånger. Hade vi haft mer tid än halvtimmen som parken återstod öppen hade jag snart blivit en äkta skridskoprinsessa. Åkterkom om en vecka efter hårda träningspass och därefter kan ni kontakta producenterna för Stjärnorna på is då jag nästa säsong lär vara en given deltagare!
Helt allvarligt talat, så här får det verkligen inte gå till. Det är så sjukt att man blir både tårögd och rädd. Rädd för att om vi fortsätter sådan här hända vem vet då vad som i framtiden kan hända med våra egna föräldrar, släktingar, bekanta eller kanske med oss själva? Inom denna sektor är det aldrig ok att saker får falla utanför det "normala". Det är människor vi har att göra med. Tänk om det var din egen mormor eller din egen pappa!'
Man misstänker inget brott, men uppenbarligen har det brustit i omtanke och kontakt - är inte det ett brott?? Även om man avsagt sig "hemhjälpen" som är till för städning när man bor i ett servicehus, personalen borde väl ändå ägnat personen mer besök under 6 veckor!?!?!
(Men det är klart att jag inte kan komma undan att fråga mig var släktingarna höll hus, då det i en artikel stod att "anhöriga har underrättats")
Nobelklänningarna såklart, det jag gått och väntat på hela dagen. Och som jag väntat! Fjolårets var ju rätt trista, men i år blev tycker jag prinsessorna lyckades bättre.
Madeleine: kanske en aning tråkig färg på klänningen men åh vad jag älskar boleron. Något som "modeexperter" verkar ha dissat med anledning att det blir too much, men färgen är ju verkligen underbar! Dessutom är jag ju en ordentlig sucker för sån krage som är på. Hennes största hit i år är ändå håruppsättningen. Klassisk och elegant, inte överdrivet vågat. Framför allt bättre än förra året!
Victoria: Äääälskar volangerna nertill. Färgen är något jag själv älskar men på henne känns nyansen en aning tjatig då det varit mycket hallontonat det senaste åren. (Jo jag vet att det inte är samma, men det är åt samma håll i färgskalan) Men tråkig som fan upptill vid urringningen!
Dagen började ganska negativt faktiskt. Surheten, eller bristande ork och energi från igår fanns fortfarande kvar i mig. Det resulterade till och med i en utskällning på några (visserligen inte helt oskyldiga) tonårspojkar. De försökte tränga sig på bussen precis när jag skulle gå av, jag tappade humöret och röt åt dem att låta folk gå av innan de försöker springa ombord vilket skulle göra hela proceduren både smidigare och snabbare. Det är något som göteborgare är sjukt dåliga på! Ärligt talat, åk till Stockholm och gör ett besök på en starkt trafikerad tunnelbanestation, se och lär!
Väl på jobbet lunkade det mesta på ungefär fram till öppning då det helt plötsligt kommer en kille och kör upp en stor luddig mick i ansikte, i sällskap med en stor maffig filmkamera med tillhörande snubbe bakom kille nummer ett. Mick-killen ställde frågan som återfinns i inläggsrubriken men överraskad som jag blev hittade jag inget bra svar. Fick tillslut ut något blygt svar om årets födelsedag efter att jag försökt överlämna frågan till M som satt bakom mig. De fortsatte ställa frågor och jag kände mig sjukt obekväm då jag inte visste hurpass mycket jag kunde svara då jag befann mig i en jobbsituation. Tillslut gav de upp när de insåg att mer svar skulle de inte få och först då presenterade de sig, de kom från Västnytt och skulle använda svaren till sin årskrönika. Jo tjena! Här fick jag värsta tvtids-tillfälle och schabblar bort det totalt. Tack för den!
Framåt kvällskanten besökte parkens snyggaste kille E och mig. Blev fjortis på nytt och fick ett smärre skrattanfall när allt jag försökte göra var att vara sådär charmigt flörtig och rolig. Säger ju det, jag kan inte flörta uppenbart, det verkar bara uppfattas rätt när jag inte gör det medvetet! Strax efter han och hans kollega lämnat oss ringde jag tillbaka för att i ett genomskinligt försök få hans namn, misslyckades totalt då de redan åtgärdat felet som jag i framtiden kunde skylla på. Men denna lilla händelse fick mig helt klart på fötter igen och det tackar vi för. Ibland krävs det lite...
Har även under dagen hunnit med en intervju, med min egna föreståndare. Nya arbetsuppgifter tillkommer avdelningen till våren och här får man passa på, i dessa finansiella kristider.
Nu blir det lite geografi-spel som Honeybunny hårdlanserar på jobbet, därefter blir det fortsatt läsning i min bok jag starkt gillar men som är tillräckligt tung att jag bara orkar några kapitel per kväll. Det är faktiskt lite sorg i det...
Min vän Schnappi är nere bland de franska alperna och åker skidor och jag blir banne mig sjuk av avund. Jag vill också! Jag tror att det skulle vara bra för mig. Frisk luft, konkreta och vettiga saker att göra under dagarna som gör att man stupar i säng (och nu räknar jag inte ens med after worken!). All denna längtan trots min mindre förtjusning för snö (men när den ligger hårdpackad så fine) och min lilla rädsla för en ny olycka med mer skadade knän. Tja, ibland ter sig livet underligt! Kanske handlar allt om viljan att fly vardagen och bara komma bort för en liten stund!
Att man blir trött av att inte göra mycket är väl ändå ganska konstigt. Nog blir man utmattad av stressigare tider också, men på något sätt är den tröttheten som två olika känslor. Denna dag skiljer sig inte värre mot andra men när jag kom hem slog det mig, min trötthet tar ut sig genom att jag blir sur och hängig. Tur att man har härliga vänner som verkligen vet vad jag behöver, så för att hotta upp tisdagskvällen såhär femton dagar innan jul blir det hemma-chai i en av de nya fina muggarna och lite Spongebob-choklad på det.
Detta var ju inte alls vad jag egentligen skulle skriva om, men jag tappade allt, så det blev ungefär lika tråkigt inlägg som en tisdag som denna ibland kan vara. Dagens ilandsproblem; ångesten man lätt kan få när man tar upp två säten på bussen och den börjas fyllas utan att man låter någon sätta sig bredvid en, jag skulle ju gå av vid nästa hållplats.
Återigen är det ingen helt vanlig dag, det är ju nämligen min namnsdag. Men sen, efter detta, börjar festligheterna ta slut för året. Jag tackar för gratulationerna jag fått under dagen (men mamma, var är du??) och skickar grattis-tankar till alla andra ANNA jag känner, ni är många! Det i särklass vanligaste tjejnamnet i min bekantskapskrets. Härliga är ni!
Föregående inlägg visar inte den layout som jag vill, återkommer imorn tisdag med att åtgärda problemet. Nu är jag nog banne mig en aning för bubbel-påverkad för att åstakomma något bra! Men det irriterar att det inte blir som man vill när man lägger ner närmare en timma på inlägget. Det är väl bara att smälla i sig som tyska-Laila en gång i tiden så klokt sa...
Här sitter jag, snart en måndagskväll och tänker tillbaka på den underbara gångna helgen och tar ett glas bubbel som blev över från i lördags på det. Återigen känner jag massa kärlek till medmänskligheten i allmänhet och mina vänner och bekanta i synnerhet!
Lördagen var som sagt många gånger alla tiders! Frukost på sängen fick jag visserligen sköta själv, men är det något jag bra på så är det ju det här med problemlösning.Jobbade öppning och det var väl inte mycket att kommentera förrutom att en herrans massa kärlek från arbetskamraterna började välla in under dagen! Finaste sång-utmärkelsen går helt klart ill Honeybunny som sjöng något helt nytt. Pris för innovation helt klart! Fick presenter av både henne, Trollet och massa andra sköna kollegor. Tårtorna jag hade med mig tinade olyckligt fort men fungerade ändå. Desstuom fick jag god pepparkaksgris av John Fogerty, det har helt klart varit för få grisar i år, mest bara tråkiga hjärtan och gummor!
Prestenskörden från kollegor och vänner, blommor, glögg, chailatte, koppar (stod i diskstället vid fototillfället, men sjukt fina), Hello Kitty-strumpor som passar juloutfiten, gratulationskort och bäst av allt; SPONGEBOB-CHOKLAD!!
Slutade precis när kaoset satte in och då stötte jag på en av dagen höjdpunkter. Sura Konsum-tanten jag handlade av vände helt om och önskade mig en fortsatt bra födelsedag när jag betalat och visat mitt legg. Helt oväntat, helt oförberett, därav denna glädje.
På kvällen var det massa najsiga människor hemma hos mig. Nu var det faktiskt inte jag (även om jag inte motsatte mig det hela) som drog fram singstar'et men det höjde stämningen sådär som vi gillar.
Det ser kanske inte så sjukt kul ut men stämningen hamnade på topp!
Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga men jag börjar banne mig tröttna på schlager-varianten. Om det beror på att jag kan allt, hört dem för mycket eller vad låter jag vara osagt. Abba-skivan står väldans högt på julklappslistan dock!
Precis innan vi lämnade boet blev det lite tårta och bubbel...
Efteråt blev det klassiska Staggan där folk från jobbet mötte upp. Pepparkakan, G och Trollet överraskade med både skönsång (eller hur var det E??) och bakelse som de styrt upp i förväg med T. Min tacksamhet var total...
Bakelse med hallon och nån form av brownie-botten kan knappast gå fel...
Senare under kvällen dök ingen mindre än älskade Tussen upp! Sjukt länge sen, sjukt roligt. Tillsammans med henne och E fortsatte jag till Stybord Babord. Första gången jag var där och uppfattningen om stället var sådär. Tussen och E gjorde upplevelsen kan jag väl säga...mojitos kundes inte göras av bartendern, musiken var inte riktigt min smak och om det fanns några schyssta grabs kan jag inte säga för jag såg helt enkelt inte några.
Kvällen sällskapsdamer!
Såhär några dagar i efterhand finns det verkligen inte många saker att lägga klagomål på vad det gäller 26-årsdagen! Ok, jag borde natuligtvis hånglat mer, men what the heck, kärleken spriade en massa ändå. Å andra sidan, kan man hångla för mycket? Snart juldag...
Mor och far skickade ett tradionenligt blomsterbud (en gång är ingen gång, två gånger är en tradition...) som butiken schabblade bort, det kom idag istället. Passade mig utmärkt när jag långtidsparkerat nerbäddad i soffan för att ta igen mig efter helgen. Vad uppiggar inte en måndag så mycket som detta. Att den innehöll en ballong (som jag älskar så mycket) och choklad, tja det var verkligen pricken över i't. Chokladen samt blomstercheckar kom från butiken som kompensation för att de tappat beställningen, men vem är jag att klaga? Fint var det och det lukat galet gott av alla 26 rosor här i vardagsrummet. (Äntligen har jag vädrat ur alkoholdoften)
Det är en ganska fin upplevelse här i vardagsrummet, kan inte helt bestämma vad som är bäst, blommorna eller ballongen!!
Det finns nog ingen jag måste ta så många kort med som Erkan, vi lyckan fasiken aldrig få till det!
Älskade Chokladhjärtat och Pärlan intar klassisk position!
Nivvan och jag tar igen toakorten efter förlorad tid. Här någonstan börja uppenbarligen min lugg leva eget liv och ställa till med besvär...
Honeybunnys entré!
Trots att kortet kommer sist är det taget bland de första, även om både lugg och själ är på sniskan. Vi är mest allmänt glada, inte fulla. Naddan, min första gbg-vän, ända från fast food-säsongen bland spunnet socker, glassar och herrans massa smörade popcorn!
Skicken helg! Helt fab, verkligen! Imorgon kommer det lite bildbevis från firandet igår kväll, en dag som btw innehöll allt en födelsedag ska, skönsång, tårta, bubbel, dans, presenter och lite singstar på det hela, tillsammans med människor som är guld värda. Idag har jag visserligen både varit lite bakis och skakis men det var det värt! All glädje jag känner gentemot folks generositet, välvilja och värme har hållt mig på strålande humör.
All kärlek till ER ALLA som på sina sätt gjorde gårdagen till den bästa födelsedagen i hela mitt liv!!
För att få bäst resultat av planerade saker att göra bör det i mitt fall skrivas en lista som jag följer till punkt och pricka. Gör jag det inte kan det istället bli som idag; uppstigning onödigt tidigt. Ok, planerna genomfördes men natuligtvis med en gnutta stress i sluttampen. Där började dagens orosmoment. Under min första rast, som blev av först timmar försent pga inställda tåg, var jag så hungrig att jag mest kastade i mig maten. Allt för att mötas av en möglig tomat. Åt naturligtvis inte upp den, bara tanken fick mig sjukt illamående. Antagligen mest psykiskt men jag var ändå osäker på om det hela skulle resultera i vometering mitt bland gästerna. Det gick inte över förräns näst sista timmen då jag fick återgå till mina duracell-uppdrag utanför grindarna, ute i friska luften. Osäker på om jag skulle klara kvällens fortsatta planer avstyrde jag helt enkelt tankarna om mojitos på Heaven 23 med S och P. Surt sa räven då jag är starkt för firande dygnets alla 24 timmar (men undantag för några ytterst få timmar reserverade för sömn). Backup-planen nerbäddad i soffan för att kurera mig inför morgondagen med lite film, lite B&J och lite julmurre, tja den är kanske inte helt malplace. Om det hade varit en vanlig söndag...
En anledning till senaste dagarnas nedstämdhet har helt enkelt berott på åldersnoja. Snart kan jag, inte utan ångest, säga; "tja man är ju inte direkt 25 längre..."
Jag kan inte förklara varför, anledning finns nog inte, men tillståndet på mitt nuvarande humör är allmänt lågt. Det är inte så att jag är sur men jag känner mig bara väldigt nere. Återigen, varför vet jag inte, ibland blir det bara så. Kanske håller jag på att bli sjuk trots all intalning att jag inte kommer bli det den närmaste framtiden, kanske beror på det på pms som jag så lyckosamt kan skylla på som tjej. Men det har liksom legat i luften de senaste dagarna. Orken har inte riktigt funnits här, trots alla laddningar för den stundande helgen. Inte ens att spärrarna på jobbet var hävda gör mig glad! Lika bra att kasta handduken och gå och lägga mig, imorn börjar ju allt...
Men för att inte säcka ihop totalt får jag glädjas åt att Trollet klarade teorin idag!
Har eventuellt lyckats hitta ett sätt att kringgå spärrarna på jobbet. Imorgon måste testet göras om igen för att vara på den säkra sidan. I så fall vore lyckan (smärre) total! Ibland krävs inte stora medel för att höja lycko-metern!
Klart att vi ska runda upp summorna nu när vi handlar julklapparna, finanskris eller inte! Med eller utan påtryckande tv-reklam, oavsett kvalité på den. Årets MQ-version gillar jag skarpt, men jag blir riktigt rädd för Dolph! Slutscenen ger mig kårar. To much information, snälla ät inte upp tjejen!
Började dagen med att några dagar sent sätta upp adventsljusen, men nu är de på plats. Finally! Träffade Chokladhjärtat på stan då jag behövde shoppingråd. Målet var en klänning för lördag och lagom tills hon skulle vidare fann jag en, svart såklart. Varför ens överväga andra färger egentligen när resultatet alltid är givet?
Nu är parken öppen varje dag fram till jul, skönt då det betyder jobb och jobb vilket leder till pengar pengar. Som naturligtvis inte hinns spenderas då det jobbas hela tiden. Idag var arbetsuppgifterna placerade till hallen, en av skolorna i stan hade traditionsenlig Lussedans vilket betyder en herrans massa okontrollerbara elever i folkdräkter. Ganska fina faktiskt men en aning fåniga. Dubbla känslor inför det där måste erkännas. Blev smått irriterad på den dåliga organisationen bland lärarna bakom scenen, speciellt när rektorn inleder kvällen med att berätta om denna mångåriga tradition. Har de inte lärt sig något på vägen? Hamnade i ett kaos av testostoron när skolans killar i trean skulle ut genom dörren brevid mig och P, blev smått rädd av mängden som kom och halvt attackerade oss.
Men ibland får man vara glad för den lilla testostoronmängd man kommer nära, lammkött eller inte!
Älskade Britney fyller år idag, 27 kan väl knappast räknas som någon ålder. Underbara bilder visar Ebba upp i ett inlägg dedikerat födelsedagsbarnet idag. Retuscherade naturligtvis men fina ändå, de inger hopp. Snart, mycket snart ska jag engagera mig i nya albumet. Kanske kan passas som handen i hansken som uppvärmning inför dokumentären fyran visar på lördag, på min födelsedag (nu börjar tjatet, men är det bara några dagar kvar så då får man, så då får jag. Det är bara att hålla ut!) Jag kommer inte gå någonstans innan jag sett den, naturligtvis med OMM i sällskap och kanske lite rosa bubbel i glaset.
Trollet har tråkigt nog bestämt sig för att börja plugga till våren och var därför i stort behov av lägenhet. Som den fenomenala vän jag är följde jag idag med henne på en visning. Efter en tur med gnälliga tanter och Kalle the busdriver genom ett regnigt Borås följt av snöoväder genom länsgränserna kom vi fram till ett ännu regnigt Jönköping.
Alla ombord!
Utsikten blev vitare och vitare utanför Borås, som en magisk gräns.
När vi kom fram krävdes fika på ett riktigt kondis med en klassisk bakelse för att stilla fikanödiga tarmar innan det bar ut mot ett studentområde. Nyrenoverade lägenheter ganska olika Mossens motsvarigheter trots färjeliknade korridorer.
Jag påmindes varför bakelser så sällan är en del av mitt liv, för sött.
Tråkigt att den nuvarande innehavaren inte alls var på humör att förbereda lägenheten för visning vilket vi fick erfara genom dålig odör och en otrevligt mycket kläder slängda på golvet. Men vad gör det när själva rummet var fint som attan. Stort badrum, riktigt kök, tvättstuga på samma våningsplan och ett gym med mer än ok standard fick till och mig att vilja ge upp mitt nuvarande för att flytta in. Nu ska vi inte ha så kul utan jag nöjer mig med mycket vin under inflyttningsfesten, trots att hyresvärden påpekade lugn och ro många gånger under visningen. Efteråt fick vi skjuts till värdens kontor för kontraktskrivning, Trollet var naturligtvis överlycklig men imponerade med sitt lugn.
Trollet framför sitt hem de närmaste åren (jag menar alltså skolan, inte själva bostaden)
Avslutade firandet på klassiskt firande-vis, Jensens Böff (vet inte helt hur namnet stavas på riktigt) och glassbuffe vädret till trots. Sommarskor och kjol gjorde sig inte vidare därborta så genomsura fötter var ett faktum. Förkylning here I come, lagom till helgens födelsedag.
Inte alls kallt trots vädret. Och glass ska lindra förkylda halsar har jag hört.
Bussfärden tillbaka hem tillbringades med Notebook som jag fått ner i ipoden, kalasidé det där! Världens kanske finaste film är dock inte bra att ses bland folk om man är rädd att skrämma medmänniskorna genom sina söndergråtna ögon. Höll mig relativt på mattan. Vädret utanför hade ökat kraftigt och snön föll oroväckande. Svajiga bussar i snöstorm ger mig rejäla rysningar, men både oron och snön var som bortblåst när vi var tillbaka i Borås. En varm dusch, tre par strumpor + raggsockor och tofflor senare var jag fit for fight för en vanlig femman-kväll här hemma. Home sweet home!
Tjejen som avslutat kapitlet i det stora gröna kaninlandet efter nästan ett deccenium för ett nytt kapitel hemma på östkusten. Har stora svagheter för det mesta som rör lätt, kommersiell USA-kultur. Enjoy!
