Tiga är inte alltid guld

Jag var riktigt ledsen på tåget hem förrut. Det krävdes starkt motstånd för att inte låta tårarna rulla ner.
Hade möte innan vi avslutade dagen.
På tåget hem kände jag mig som ett fån.
Under mötet satt jag bara där och sa ingenting och kände mig överkörd. Inte för att jag fick något som helst påhopp eller kritik, men jag kände mig bara överkörd. Förbisedd och mindervärdig. För att jag är tjej och för att jag är praktikant.
För att min åsikt inte räknas som lika viktig som de andras. Som om jag vore totalt okunnig och ovetandes. Men jag är ju där för att lära. Jag har gjort saker innan. Att inte ta vara på mina erfarenheter är slöseri på kunskap.
Ändå sa jag aldrig något, jag vågade inte. De lyssnar iaf inte.
Istället satt jag där som en åskådare på en tennismatch och såg bollen studsa mellan spelarna, kollegorna. När jag väl kände att jag hade något att tillägga avslutades det hela abrupt så jag fick aldrig chansen. Eller tog den aldrig.
Jag vet inte om jag var mest ledsen på mig själv för att jag inte tog den plats jag är värd eller för att de är så egocentriska som inte bryr sig. Trygghetsbubblan växer ju inte på det planet direkt. Kommer jag våga säga vad jag tycker nästa gång? Kommer de lyssna? Vad tycker de idag om att jag bara satt där som en feg liten mus?
Vill de inte överhuvdtaget höra vad jag har att säga?
Vill de inte veta vad jag tycker och tänker?
Vill de att jag bara ska rätta mig i ledet som dansa efter deras pipa även när jag tycker de spelar fel dans?
Detta börjar verka som jag ska syssla med en och samma sak tiden ut, skulle vara yttligare ett tecken på att de inte vet varför jag egentligen är där och vart jag kommer ifrån.

Det är nu lätt att säga att jag ska gå dit med högt huvud imorgon bitti och säga vad jag tycker och tänker, hjälper inte det bör jag byta företag. Problemet är att jag blir mindre och mindre säker för varje dag som går och jag känner mig mer och mer mindre. Det jag är rädd för är att de återigen inte kommer lyssna, men kanske borde jag chansa, för det kan ju resultera i något bra, annars är dessa månader mer eller mindre bortkastade, slöseri. Eller så klappar de mig bara på axeln och säger lilla gumman, låt de stora starka grabbarna fixa det här.
Kanske är jag bara rädd och arg på mig själv som inte sätter ner foten och tar saken i egna händer utan att förvänta sig att de ska förstå. De är ju killar för guds skull.
Jag vet att jag borde, men nu idag känns det hopplöst.
Det är även lite tvetydligt.
Jag trivs i största allmänhet där, det är ju ingen större fara med dem som kollegor. Det hela handlar ju bara om att uppgifterna är samma och börjar sluta vara en utmaning. Jag har inte heller större lust att byta företag nu när jag kommit in i arbetsklimatet och jobbet jag utför. Att bryta upp nu skulle inte alls kännas bra.

Ja, jag vet att det bästa sättet är att jag sätter mig ner med dem och säger vad jag tycker och tänker.
Men de är ju som sagt ibland som fördomarna säger. Dessa stockholmare...