Språkresa

I år är det tolv år sedan min föräldrar skickade ut mig i den stora vida världen, endast tolv år gammal. Närmare bestämt till en liten håla i södra England som heter Bognor Regis. Kan knappt förstå att halva mitt liv har gått sedan dess, minns många delar klart och tydligt.
Nu var det en sådan här kurs för unga kids, jag tror den yngsta gick i 4an, alltså 10-11 år, den älsta skulle nog börja nian den hösten. Själv skulle jag börja sjuan med allt vad det innebar, med andra ord, jag var inte gammal!
Eftersom vi alla var så unga var det en väldigt städad resa för alla. Jag tror inte att alkoholen flödade för någon av oss, jag tror vi tillhörde den generationen som väntade lite längre in i högre ålder. Visst blev några par och det hånglades rätt friskt men det var heller inga sexakter. Vad jag vet! Några som fick hångla fick göra det för första gången, vi var ju ändå små.
Jag fick frågan om att bli tillsammans med en kille, Oskar, från Malmö och svaret blev ja. När vi skulle besöka London dag 1 skulle vi förlova oss skojade vi, inför Londondag 2 någon vecka senare gjorde jag slut.
Självklart blev hela resan genomlyckad. Vad mer kan man säga första gången man är utomlands utan föräldrarkrav? Första utlandsromansen, med en dansk från Roskilde (kanske var han anledningen varför jag brejkade med Oskar?), tror han hette Mikkel. Den där lilla tröjan med körsbären som sedan skulle bli en klassiker, baconchip i lunchlådan, små grodorna-dans runt en lyktstolpe utanför skolan på midsommar, leksaksmuseet, London-dagarna, hängen på beachen, minigolftävlingarna, frukostarna på McDonalds, resan till Brighton och mitt livs första BK-besök som satte men för livet. Tog år innan jag kunde äta där efteråt. Ryktena om att vissa mött Elton John, urusla middagarna hos värdfamiljen med engelskalexikonet alltid i högsta hugg, telefonsamtalen från en kiosk hem till mamma, låång låångt borta. Biobesöket, första engelska filmen jag fick genomlida utan textning, då vi såg Richie Rich med Macaulay Culkin. Besöket på Alton Tower som än idag har sina spår i kroppen i och med det arbetet jag har.
Minns så väl dag två då vi varit nere på stan efter skolan och jag skulle gå hem ensam, där gick jag förvirrat med en karta och förstod inte mycket. Hittade en gammal dam som jag frågade. Hon var inte till mycket hjälp, min engelska var det inget fel på, men vi kunde inte kommunicera då hon var halvt döv och inte såg något.
Bäst av allt var ändå kvällsdiscona tre gånger i veckan, det var där allt hände. Min spanarkarriär tog fart och det blandades in både svenskar, engelsmän, fransmän, spanjorer och danskar i smeten. Dubbla kassett(!)-kollektionen av 'hit of 95' jag köpte i London gick varmt hemma i Kvicksund för att förlänga resekänslan när jag kom hem.
Träffade några roliga spanjorer som jag och två till umgicks med de sista dagarna, tyvärr kom de sista veckan . Jag minns att jag stod i ett känslomässigt svårt val mellan dansken och ena spanjoren. Givetvis fick jag reda på att dansken hyste ömsesidiga känslor för mig sista discokvällen, det spädde på det svåra avskedet. Danskens kompis brevväxlade jag med ett par gånger när jag kom hem och spanjoren fick hänga på mitt flick-rums-vägg då han och hans landsmän fick äran att vara modeller för orten i EF's katalog sommaren efter.
Hela resan slutade med mitt livs överraskning. En kille, Fredrik från Åsele, sa på flygplatsen att jag skulle få en kyss som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv (som om jag hade en rejäl lång kyss-historia när jag var tolv!!) så han grabbade tag i mitt ansikten och verkligen hånglade upp min näsa. Gissa om jag blev överrakad! Tur att jag var långt från förkyld!




Bildförklaring:
Längst upp til vänster: Danskens kompis till vänster, tjejen i mitten hette nog Elin och kom från Uppsala. Kille till höger kom från Grönland och var/är den första eskimå jag har träffat.
Längt upp i mitten: Den klassiska EF-väskan. Jag tillhörde inte dem som ville få den nerklottrad, min var ren och fin. Undra var jag har den idag, hm?
Längt upp till vänster: Ett gäng av de underbart snälla tjejerna från Filippinerna som vi träffade när vi brukade hänga i en park. Killen två från höger: killen som hånglade upp min näsa. Killen till höger: Oskar, vi var nog tillsammans när bilden togs.
Längst ner till vänster: Moi herself, i en liten yngre, oskyldigare version än vad de flesta är van vid idag, tillsammans med en av värdfamiljens tvillingsöner, detta var Sam.
Längst ner i mitten: Martha a.k.a Mia som blev min bästis under resan. Brevväxlade i några år, tyvärr rann det ut i sanden. Vad hände med henne?? Och minstingen, Anita, på kanten.
Längst ner till höger: Spanjoren Leone (som inte pratade mycket engelska alls, mest händer och kroppspråk) och ryggen på Mia och Jenny när vi var nere på beachpromenaden på en av våra kvällar tillsammans.

Nattlig observation

Nu, den 30 juli kl 00.27 är det 13 grader ute. Det är lika mycket som det var den natten jag körde hem från Eniros julfest 20 december förra året. Då var det varmt, nu är det kallt. Jag gråter.

Grannar

Jag är en typisk stel och tråkig svensk, en sådan som håller sig på sin kant. Egentligen vill jag vara en sådan som säger prosit till någon, helt random, som nyser i min närhet, men jag gör't aldrig. Idag på väg hem, vid busshållsplatsen, kom en söndergråten tjej som jag bara ville fråga hur det var med henne. Nu pratade hon i mobil så jag gjorde inget.
Sen har vi det här med grannarna. Naturligtvis kom det ett par som skulle in i porten samtidigt som mig när jag kom hem. Kvinnan börjar traska upp i trapporna framför mig och det visade sig att det är en av mina tre närmaste grannar (på samma våningsplan). Artig som jag försöker vara så sa jag givetvis hej när vi väl möttes. Vi har aldrig träffats förrut, skulle jag då inte ha presenterat mig, jag har ju för sjutton bott här över ett år nu. Är det inte lika mycket upp till dem? Personligen tyckte jag situationen var obekväm och ville bara in i min lägenhet fort som attan.
Jag finner allt som har med grannarna att göra väldigt jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Säger alltid hej till någon jag träffar i trappuppgången men det är ungefär allt. Hör jag någon därute innan jag går hemifrån väntar jag hellre tre sekunder längre istället för konfrontation. Vet inte varför, stel och tråkig var väl orden.
Nej, nu ska jag gå och lägga mig med nallen. Jag har insett att det är med den jag kommer få sova sked resten av mitt liv.

Dagens: Knäpp på näsan

Jag vet inte varför jag tyckte att det var roligt. Kanske för att det träffade mitt i mitt hatkärleks-hjärta vad det gäller turister i stan.

5:ans spårvagn från Liseberg
Föraren ironiskt: Ni behöver inte visa sms-biljetter eller göteborgspass eller vad ni nu har för mig. BARA för kontrollanterna.
Gästerna runt om i vagnen börjar visa varandra sina sms-biljetter och gbg-pass.

Sjuk humor. Jag vet! And im damn proud of it!

Skadjeglädje

Läste precis att det tog inte längre än 16 minuter att sälja ut lilla Lisebergshallen den 23 november då Kent intar scenen. Själv har jag inte behövt vara ute och köa, jag fixade plats i hallen redan i tisdags då jag såg till att boka in mig på ett arbetspass. Känns skönt. Få se och få betalt för att se Kent, ja det är fan inte illa pinkat. Vissa har det värre...

EXTRA: Så kasst är det!

Bara för några minuter sedan bevisade det sig, Göteborg har sedan midsommar haft 136 soltimmar och det mot ledaren Luleå som under samma tid har haft 290 timmar. Det är ju mer än dubbelt så mycket. Inte undra på att man springer och blir galen här på västkusten!

Det var en gång en liten fågel

Gissa om jag blev överraskad när jag hittade en fågel på mitt fönsterbläck i vardagsrummen när jag vaknade härromdagen. En liten sak som skitit ner blommor, ljus och lampa. Hade glömt balkongdörren öppen under natten då den stackars kraken tagit sig in. En läxa jag nu lärt mig. Tyckte situationen var en aning jobbig, tror att fågeln var räddare än vad jag var.

Besökte Flanet på sjukhuset för några dagar sedan. Lilla gumman som ligger inne med hjärnhinneinflamation. Nu har jag inte pratat med henne sedan dess, så jag vet inte hur läget är idag. Ska ta och ringa henne senare tänkte jag. Först måste jag sätta mig med projektet som alltid när jag är ledig. Är redigt trött på det, men jag vet själv att det är avklarat så fort jag väl tar tjuren i hornen. Nu ser jag dock ett slutdatum inom snar framtid, åker nog upp till kontoret i sthlm och stänger hela affären.

I onsdags hade jag en ytterst trevlig kväll med M&M. Inte för att vi svängde några lurviga men det flörtades lite grann. Så mycket man kan när man är närsynt och inte ser allt, vill säga. Men en hel del blickar kan jag garantera. Resultatet: jag har nog en släng av en cruch på en viss trummis!!

Jocke D's semester?

Jasså, är det såhär Jocke D tillbringar sin semester. Glidare! Till mig sa han att han skulle på husvagnssemester i Skåne. Inte alls lika glassigt. Fast det är fult att ljuga.

I fucking hate them

Gothia-kidsen såklart! Efter ett arbetspass med sjukt många hysteriska kids är huvudet inget annat än mos. Värst är svenskarna. Varför? Är det för att de är på resa utan föräldrarna för första gången eller är det för att de är fjortisar? Hemskt! Var jag likadan? Ännu värre, är jag likadan nu när jag fått en för många innanför kavajen? Tvi vale!
De utlänska är söta och väluppfostrade, gör som ledarna och jag säger, tänker en gång innan de kör. Har sett tendenser till att de kan vara högljudda, javisst, men det första uppväger allt. Dessutom är de oftast trevligare. Svenskarna ska vara så balla och "titta på mig", jag älskar när de får stå och dra kortet extra mycket bara för att de ska spela Allan!
Fuck, här sitter jag uppe sent efter en stäning och irriterar mig, har ju för bövelen öppning imorn!

Martha Stewart är tillbaka

Om så bara för en liten, liten stund.
Igår blev det bullbak för hela slanten och imorse gick jag upp i ottan för att tvätta.
Ett bekymmer bara, jag har blivit invaderad av massa hemska bananflugor. Det spelar ingen roll om jag slänger soperna de är fortfarande kvar. Alltså måste bananflugs-källan vara någon annanstans. Var vet jag dock inte och jag vet därav inte hur jag blir av med skiten! Förslag?

Helvetet har brakat lös

Jag pratar om Gothia Cup.
Och jag gör det med blandade känslor. Såhär efter två dagar är jag redan trött på skiten. Jag blir inte överlycklig av höjljudda fjortisar som bara gapar men jag småler när lagen kommer sjungades med hejaramsor om sina länder. Jag är tacksam att jag slipper vara bland kidsen i parken men tycker det är helt ok när de går igenom min kassa. Att ha dem på avstånd är bäst! Att det blir hysteri och kaos med kollektivtrafiken trots egna Gothia-linjen är knappast oväntat. När Västtrafik knappt kan tillgodose den hemmahörande befolkningen de övriga femtioen veckorna, blir det ju inte alltid lätt under denna.
Samtidigt är jag stolt och glad att en liten stad som Göteborg har det här evenemanget varje år. Det värmer i mitt event-hjärta. Jag tycker ändå att det är väldigt coolt att så mycket folk kommer från jordens alla hörn hit till vår lilla by. Man måste se det positiva som Gothia bidrar med till kommunens ekonomi, the multiplyer effect, som kära Mr. B alltid pratade om.
Man ska inte ropa hej innan man är över bron, men det är ju bara några dagar till som helevetet med skrikiga ungar och kass kolletivtrafik håller på. Nog kan jag stå ut, hoppas jag. Jag får passa på att önska alla en trevlig vistelse. Dock lovar jag inte att vara trevlig när ni inte fattar, för örtielfte gången, hur ni kommer in i parken eller andra frågor som ni ställer sexifem gånger under veckans gång.
May the best team win!

Löneförhöjning

Jag tror att jag idag har lyckats få till ett lönelyft. Och detta utan direkt förhandling, jag kom mer med en frågeställning om att jag möjligtvis får för lite lön där i kassan. Se där, det trodde jag inte med det kommunala bolaget. Men rätt ska vara rätt. För stor löneskillnad hade kunnat hålla mig kvar på parkvård och det är inte rättvist mot någon.
Detta ska firas med filmkväll med tjejerna. All snask är inhandlad och ligger färdigt upplag på ett fat. Sånt där som behövs för att kompletera en mysig hemmakväll med bara tjejer. Morot- och gurkstavar med flera olika sorters dip. Or not!
Nyss kom dagens värsta skur. För min del hade det gärna kunna få fortstätta i samma takt och fart hela kvällen, vilken hade fått valet att stanna hemma och film'a istället för att gå ut lätt, utan att få dåligt lördags-samvete. Rätt mysigt är det ju ändå.

Skitväder och kass tv

Hörromdagen var det en aning sol, men egentligen har jag inte sett den på elva dagar. Så länge sedan är det sen jag stod ute och solade och kunde bygga på klockbrännan.
Har diskuterat detta massor, denna pest eller kolera-situation. Visst föredrar jag regn framför 45 grader, regnet kan man komma undan, klä sig för och göra egentligen allt som vanligt om än lite obekvämare. När det är sådär varmt som medelhavet nyligen hade går det inte att fly från det, man blir bara slö och vill bada eller softa i skuggan och inte kan man sova. Fast är det inte sånt man ska göra på sommaren?
Sitter här med en smärre deprission. Visst spelar vädret in, absolut, men många andra saker gör sitt. Som att jag saknar min familj, mina vänner jobbar, livet passerar i ett ekorrhjul och inget nytt och spännande händer. Till och med på festfronten är det lugnt. Jag är sur på mig själv för att jag inte gör mina projektuppgifter så fort som möjligt för att bli av med skiten (oväntat!). Istället sitter jag här hemma som ett fån och livet bara passerar utan att jag gör något vettigt och blir bara äldre och äldre. Inte ens något vettigt på tv finns det denna torsdag. Jag minns när jag var liten och Rederiet var veckans höjdpunkt. Las Vegas börjar ju iofs snart, jag antar att man ska vara glad för det lilla.
Så nu har jag klagat för idag, men det känns fortfarande inte bättre!

Djävulen i skämtform

Jag mådde så illa när jag såg denna för första gång alldeles nyss. Hemskt! Avskyvärt! På en sådan bra orginallåt dessutom. Värst är kanske att jag kan se framför mig minst tre personer veva i takt med musiken en varm, sen kväll med alldeles för mycket pengar på fickan, skumpa i blodet och mer än passande skjortknappar uppknäppta. Det är så man vill kräkas!

1-års jubileum!

Idag är det exakt ett år sedan jag tillbringade första natten i min alldeles egna lägenhet. Ett mycket trevligt år! Än har jag inte tänkt lämna bygget, mycket har jag kvar att ge och jag trivs alldeles för bra. Minst flera år hade jag tänkt tillbringa här. Även om jag flänger och far emellanåt.

Persbrant som Blomkvist och Wärmländer som Salander?






I dagens Aftonbladet kan man läsa om filmatiseringen av min favorit-triologi Mellenium av Stieg Larsson. Hur kul som helst att det blir film, längtar, och frågan är nu vilka som ska spela huvudrollerna. I artikeln kan man läsa om totalt tolv kandidater och mina personliga favoriter är nog Rakel Wärmländer och Per Morberg.
Jag har alltid föreställt mig Mikael Blomkvist som mörk med liten ölmage därför tror jag Per skulle klagar rollen galant. Persbrant är ett annat alternativ men är inte han för mycket skurk och Beck? Klart det hade varit roligt att se honom i en annan typ av karaktär men karln är nog ändå lite för burdus och Blomkvist är lite mer ödmjuk. Persbrant hade defintivt fått en utmaning.
Som bruden Lisbeth Salander kan jag tänka mig Rakel eller Tuva Novotny. Båda har spelat lite negativa karaktärer innan så varför inte. De hade passat in i bilden som jag har i mitt huvud även om jag alltid tänkte på en gammal kompis som figuren när jag läste böckerna.
Om någon undrar!

I ur och skur, mest skur

Grått väder när jag vaknade. Väcktes först av mamma tjugo över åtta. Tjugo över åtta! Det är fan värre än änglen back in the days.
Väl uppe var himlen fortfarande grå men det vilade en oroväckande regnskur i luften. Trotsade eventuella vädergudar och satte på mig promenixkläderna. Skulle bara ladda över några nya låtar i ipoden och stänga av dator så öppnar sig himlen och det börjar ösa ner. En kvart senare var jag ändock ute och tog mitt varv. Till en början var det relativ uppehåll men det blev värre. Dessutom blåste det, men runt kom jag. Nu sitter jag här nyduschad och känner mig nöjd med mig själv. Promenaden går rätt snabbt (cirkus femtio min) men frågan är hur länge jag orkar med just det varvet. Måste hitta ny väg. Vill jag göra sträckan längre kan jag alltid gå via Sahlgrenska, men om jag går andra hållet kommer jag ju bara ner till stan. Och hur rolig är den vägen? Där går jag ju i vanliga fall.

Gårdagen var mycket trevlig trots svåra kommunikationsproblem med spanjoren men i slutändan löste vi allt via P. Kvällen blev rätt kort, var hemma hos P och förfestade. Åkte ner till stan, tänkte för kolla in den "andra" lissefesten men utanför fanns bara pluttar. Stars 'n' bars hade inte så mycket folk, E kom inte in på Vasastan då han inte hade varken leg eller åldern inne och på avenyn var det så mycket folk. Tog en "bulle" (hatar det ordet, därför var jag tvungen att skriva ut det) och anlädde hemma kvart över ett.

Nyponrosen pratade igår om Staggan ikväll. Får inget svar direkt från parken om det verkar bli någon uppslutning. Hade varit himla trevligt, länge sedan jag var där. Men jag tänker inte sitta där själv med min öl och se fånig ut.
Nu ska jag laga mat, wook för första gången. Wish me luck!

Hej konsument

Jag fick en sådan lust att publicera ännu en lista, trots min skepis mot dem. Blir roligare så.
För att få förslag på frågor gick jag helt sonika in på Malins blogg och snodde en rakt av utan att fråga. Igen snodde jag en lista alltså. Dåligt med fantasi på denna brud.
Upplägget hade Malin i sin tur snott av DN. Som ni märket går trenden att jag snor en lista av någon som snott sin från någon som snott...


Favoritdryck: Har blivit riktigt hooked på Ramlösa, helst Persimon & Grape eller Kaktus.
Äter lyxmiddag på: Hm, Sturehof när jag är i Stockholm kanske?
Favoritgata: 5th Avenue har mycket att erbjuda
Bästa förfestmusik: Brittan funkar att höja stämningen med. Är det bara tjejer på förfesten brukar det bli kalas att sätta på tjejband från 90-talet precis innan utgång.
Reser helst till: Storstäder. Helst i USA
Bästa mikromat: Har ingen micro
Favorit lyxartikel: Min Gucci-väska
Favoritgalleri: Inte min kopp the
Favoritsajt: Facebook, jag vet att jag är sjuk beroende.
Favoritförort: Öh?
Fikar gärna på: Condeco, men egentligen är det nog mer bekvämt än trevligt.
Favoritbutik: Abercrombies flaggaffär på 5th Avenue och 57th Street
Bästa lunchställe: Har inte hittat det ultimata, är rätt anpassningsbar
Favoritgrönsak: Avocado och gurka
Favoritfärg: Rosa, vitt och svart
Favoritmärke: Abercrombie & Fitch och Ralph Lauren
Favoritdjur: Hund
Bil: BMW
Världens bästa nu levande regissör: Pass!
Stjärna jag vill träffa: Varför bara en?
Favvoskor: Bekväma
Klädkonto per månad: Olika, generellt sett -1000, skulle jag tro
Modeförebild: Klassiska typer. Jackie Kennedy och Coco Chanel är ju fenomenala men jag klär mig inte som de. Lite för ung är jag väl?
Motionerar: Om och när jag vill
Mest överskattade affär: Netto
Det dyraste jag köpt: Resor
Mode jag aldrig vill se igen: Filatröja + buffaloskor (Malins svar och jag är beredd att hålla med!)
Bästa fyllekäket: Kebab med bröd
Dansar helst till: Musik jag kan sjunga med i
Senast gnolade: Franska nationalsången
Senaste fyndet: Det vette sjutton
Bästa romanen: Stieg Larssons Mellenium-serie
Bästa diktsamlingen: Har aldrig förstått mig på det
Favoritprodukt på apoteket: Baffucin
Fulaste färg på kläder: Omatchande
I min dvd-spelare: Dallas
Beställer i baren: Brukar oftast bli öl
Användbar pryl: Kamera, datorn, ipoden och min mixer när den fungerar

070707

De säger att dagens datum är lite läskig. Lite hysteri som påminner om mellenieskiftet, fast utan massa datastrul. Om man bortser att jag av någon anledning inte kan skriva rubrik i boxen ovanför själva inläggsrutan.
Folks gifter sig tydligen som tokar idag. Varför? Är det bara för att få roligt datum att skriva in i ringen? Nej, det ser ju snarare ut som ett halvt mobilnummer. Ja, stackars alla bebisar som föds med personnummer lik mobilnummer i år. Fast i framtiden får de kanske lätta nummer att komma ihåg om inte mobilanvändandet gjort att vi gått tillbaka till 010 som man redan märker på vissa nummer.

Det ska utses 7 nya underverk. Mina personaliga favoriter; Stonehengen, Taj Mahal, Kinesiska Muren, Påskön, Slottet Neuschwanstein, Pyramiden i ruinstaden Chichen Itza i Mexiko och Colosseum men jag skulle även vilja slänga in ett åttonde; Inkastaden Machu Picchu. Vi får se hur det går.

Kom efter förra inlägget på vad jag skulle göra under dagen. Tog mig en timmes promenad och inte stoppades jag av att det regnade. Riktigt skönt var det! Jag ska inte lova för mycket nu men jag ska försöka se till att det blir av igen! Nu blir bror glad iaf.
Där under promenaden kom jag och tänka på alla människor jag sett vandra in och ut i parken de senaste dagarna; Partille Cup-kidsen. Handbollsspelar måste vara de idrottare som är generellt snyggast. Åtminstonde har de de absolut snyggaste kroppar. De tränar ändå varenda muskel i kroppen ser det ut som. Ishockey- och fotbollsspelare är inte ens i närheten av liknande kroppar, även om det finns goda exempel. Stod och drägglade över några spanska handbollskillars men härromdagen. I sällskap hade jag Jocke D av alla människor. Han drägglade inte vill jag påpeka, men han är ju ändå handbollsspelare själv. Därför tyckte jag situationen var lustig. Sedan är det ju ingen nackdel att många är långa.
Vad jag dock inte förstår är varför många inom denna sport envisas med att ha tubsockor i badtofflor a la adidas? Why? Inte ens Jocke D kunde svara på det men erkände att även han vandrat runt i samma utstyrsel. Hemskt!

Ikväll tänkte jag tömma min föreståndares barskåp och lära mig spanska så jag kan prata med hennes pojkvän. Killen snackar inte ens engelska så kvällen kommer bli en utmaning.

Tomhet!

Ledig helg!
Det betyder en riktig lång sovmorgon, den första på hur länge som helst. Därför såg jag till att varken mobil, telefon eller klockradio kunde komma med störande ljud.
Efter att jag läst både morgontidningen och klart Camilla Läckbergs Olycksfågeln satte jag mig upp i sängen. Det enda jag kunde känna var tomhet. Inga planer för dagen som ligger tidigt. Inga hinder. Inget övervägande jättejobb med projektet. Vad ska jag nu göra?
Jag ville först tillbaka till jobbet. Det är ju trots allt roligt att jobba.
Å andra sidan är det skönt att vara ledigt också.
Men känslan i kroppen är fortfarande tomhet.

Jag anar något hemskt

Det verkar som att min kära mixer sjunger på sista versen!
Jag är livrädd!
Hur gör jag nu?
Har varken kvitto eller vet inte i vilken affäre den är inhandlad i.
Får jag en ny?
Utan den krackelerar hela mitt liv!
Jag är rädd...

Snacke norsk

Nyss hemkommen efter ett långt arbetspass sitter jag och uppdaterar mig på massa bloggar. Men det enda jag hör är allt ljud och brus från parken. Allt prat som jag hör (fast jag är ensam) är på norska. Ja, så är det. Nu för tiden pratar/hör jag mer norska en svenska. I dessa Partille Cup-tider (för att inte tala om Gothia som snart kommer!) är nästan engelskan ett vanligare språk än svenska.
Det är en massa må gå ut å pötte på parkåmetern, dagskort och du må gå unner och andra fraser som repeteras om och om igen under dagen.

Kanske har jag alla dessa röster efter att ha jobbat 53 timmar sedan i söndags. Trist bara att timmarna är uppdelade på två veckor, annars hade det blivit goa pengar änna.
Konstigt att jag inte är så trött. Skulle lätt kunna jobbat på ännu mer i helgen. Kanske beror det på att jobbet egentligen är en enda lång rast. Skulle man räkna ut den effektiva arbetstiden kommer vi nog inte upp i hälften, speciellt inte denna vecka då det bara har ösregnat. Sedan har jag suttit många timmar i porten vilket också spelar in. Jag gillar porten! Det är mitt nya häng. På senare dagar har jag blivit mer tuff och kunnat säga nej till folk som försöker smita in. Men serru det går inte alltid!
Idag fick jag släppa in min första ambulans. Nervöst! Jag och utryckningsfordon i parken = illa. S kom precis när parkvärden meddelade det kommande. Det var den helt hysteriskt hispiga värden! Utan S hade jag säkert fått dåndimpen och trillat av pinn själv av hysteriskt anfall. Sedan var även J med när jag för första gången släppte ut ambulansen. Nu kan jag dessa rutiner. Jag lär mig mer och mer för varje dag.
Förrutom norska och utryckningsfordon har det idag även blivit en hel del om raketer och raketstarter. Men det är en annan historia...

Gossip Girl

OH MY GOD! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag tror jag kommer explodera här och nu. Gossip Girl ska snart börja sändas i USA och jag vill ha hit det till Sverige nu nu nu!! Kanske är jag sen med denna nyhet men ej mindre glad är jag för det. När jag såg trailern började jag nästintill återigen grina. Åh, vad jag vill till New York först och främst. Men åh, vad jag vill se serien nu! Tjejerna som ska spela Blair och Serena kändes klockrena, och Serenas mamma spelas av Kelly Rutherford som var med i Melrose Place. Och vi vet ju alla vad jag tyckte om den serien.
Javisst har jag fått all denna info från Ebbas blogg, ja ibland måste man ju få nått matnyttigt från den bloggen! Tack Ebba för informationen!

Som sagt, blev helt ivrig att komma iväg till NY dessutom. Att få flanera där på gaterna upp och gaterna ner bland rök från marken, taxibilar, skyskrapor, deli's, världens bästa affärer, tjutande uttryckningsfordon, kavajnissar och dofter som är så New York-himelska, hade jag nästan kunnat offrat min vänstra lilltå för just nu. Vill dit nu!
Imorgon ska jag ner till stan för att inhandla de övriga delarna som kommit ut som jag ännu inte läst än. Vad jag vet har det hittills utkommit nio delar i Sverige så jag har lite att läsa igen innan serigen börjar här. Dock läser man ut böckerna på två kvällar om man ger det tid.

Det var en gång...

För länge, länge sedan, långt borta i ett regnigt och grått land fanns det en liten, liten flicka.
Denna lilla flicka hade för flera år sedan lämnat sin familj och sina vänner för att söka lyckan i den stora västkuststaden. Dagar gick och blev till månader som sedan blev till år. Flickan började ett nytt jobb i den stora parken och träffade många nya människor och fick så småningom en helt ny bekantskapskrets. När åren började passera förbi bytte flickan jobb och fick ännu mera kamrater. Tillsammans hittade de på en massa tokiga saker. Ofta blev det stora sociala tillställningar, både på stora och små lokaler. Flickan klädde sig i sin fina klänning varje gång och lockade sitt gyllene hår omsorgsfullt i timmar innan. Många gånger hade flickan riktigt roligt under dessa sociala tillställningar, men under en period var flickan väldigt ledsen. Så ledsen att ingen ridande prins eller stora dansbandsmusiker till fader kunde stoppa de stora krokodiltårarna som trillade ner för flickans kinder. Ur krisen tog hon sig och livet fortsatte framåt i rasande temop.
Flickan började i skolan och yttligare en gång träffade hon på en massa människor som gjorde stora avtramp i hennes liv och i hennes hjärta. Innan flickan lärt sig till fullo packade hon ännu en gång sin resväska och tog det stora tuff-tufftåget till kungarikets huvudstad. Där fick flickan prova på att leva det hektiska och flashiga storstadslivet. Flickan var ju tvungen att sova sin skönhetssömn någonstans så hennes bullmor och dansbandsfar öppnade upp armarna och erbjöd henne det som hon saknade. Under denna lilla tid lärde sig flickan uppskatta vad hennes föräldrar hade att erbjuda och vad de betydde för henne.

Nu har det gått ett litet, litet tag och flickan har flyttat hem till västkuststaden igen. Livet som fanns innan har flickan igen börjat leva. Det är många timmars jobb i den stora parken, flickan reste iväg på social tillställning i L-staden i Ö-landet med sina flickkompisar. Oj, så roligt de alla hade efter många turer med locktången, tjejsnack och många glas saft. I L-staden hade de en pojk-vän som spelade på sin lyra för dem och som sedan var en sådan charmant dansör och inviterade dem allihop till många timmars dans innan skönhetssömnen var ett måste.
Några dagar efter att flickan återigen kommit hem till sitt hem i västkuststaden tittade flickan på den lilla fyrkanten med rörliga bilder som i detta land kallades för tv. På skärmen fick flickan se bilder från kungarikets huvudstad där det pågick en show med många människor som alla satt framför en scen och sjöng med en massa låtar som skrivits långt, långt innan flickan föddes. Flickan började då minnas sina barndomssomrar tillsammans med sin älskade, älskade ängel ute på det gröna landet. Nu var det så många, många, långa månader som hade gått sedan flickan senast fick träffa sin ängel så de vackra minnerna lockade fram de stora, stora krokodiltårarna. Där satt flickan i sin ensamhet och grinade och grinade. Inte ville det ta slut heller. Mest av allt ville flickan träffa sin ängel igen och bara ge henne en sista kram och hålla hennes krokna hand och säga de tre starka orden. Sedan undrade flickan hur länge detta kommer hålla på, kommer flickan någonsin kunna se programmet utan att grina av saknad av ängeln. Vet ängeln om att flickan grinar så mycket? Flickan kom ur denna sorg och fortsatte med sitt liv. Men när dagen i den stora parken var klar och flickan kom hem till sitt mörka hem kom känslorna för sin familj åter fram. Stundtals kom även tårarna. Av saknaden rullade de ner för hennes kinder. Flickan visste att familjen skulle fara på en resa långt, långt borta utan henne och hon kände att hon skulle sakna dem oändligt.

När flickan inte lekte med sina vänner och jobbade i den stora parken tyckte flickan om att skriva ner sina tankar. Ibland blev det inte som flickan ville när hon satt där med pennan framför pappret och skulle till att skriva. Tankarna var för ostrukturerade så därför ville inte handen skriva. Kanske var det därför flickan var lite ledsen. För att hon inte fick ut sina känslor. Så hände det en dag, flickan började äntligen skriva lite och även om saknaden för båden ängeln och familjen var stort som ett berg kändes det lite lättare. Då lovade flickan att hon skulle skriva mer. För ingen älskar en ledsen flicka och flickan tyckte själv inte om att vara så olycklig att tårarna rullade. Speciellt eftersom flickan inte hade någon som torkade dem. Det var ju inte så livet i den stora västkuststaden skulle bli.