Oskyldig tills dömd?

Åklagaren släppte ju som bekant "stureplansprofilerna". Min första reaktion och tanke var; vad i helvete, sy in dem för all framtid. Men sen tog jag mig en funderare, som egentligen inte är orginell eller ny i någon form, men ändå. Det är ju trots allt media som vinklat historien så att majoriteten av oss som läst om fallet redan dömt killarna. Är det så att våldtäkt har begåtts, för andra gången dessutom, ser jag inget annat straff än att skära kuken av dem. Men tänk om den här nya tjejen försöker rida på någon form av uppmärksamhets-våg, tycker att det är lite coolt att vara med just dem och är en sjuhelsike skådespelare och spelar rollen som offer oerhört bra hos polisen? Tänk om ingen av tjejerna i dessa två fall rörande dessa killar talar sanning, en sådan sak kommer ju aldrig komma fram, men killarns rykte har för all framtid svärtats ner. Samma sak med oskyldigt dömda mördare till exempel. Givetvis, är det så att tjejerna är verkliga offer är ju detta något som alltid kommer finnas med dem. Hur tragiskt som helst att jag blir arg.
Eftersom jag inte har medverkat på något sätt vid båda tillfällena går jag endast på den informationen som media gett.

Jag vill poängtera att ett nej alltid är ett nej. Om jag säger att jag tycker att ett hemdraget ragg aldrig kan förvänta sig sex, är jag naiv då? Man måste väl kunna ha ett hett intensivt hångel och kunna säga nej till efterföljande steg, vilket gäller båda parterna? Är det helt enkelt så att ena parten kommit på andra tankar måste den andra acceptera det! Jag menar, står man i en bankomatkö och personen innan tar de sista sedlarna, ska man springa efter och slå den personen eller misshandla personen som tryckt en annons som inte stämmer i verkligenheten? Jag pratar alltså om förväntningar.

Givetvis hoppas jag att den skyldige döms till hårda straff (vilket tyvärr inte sker i Sveas rike) när något går att bevisa. Det behöver inte vara sånt som bevis på själva penetrationen eller liknande, övergrepp som övergrepp. Jag är säker på att det definitiv hänt, därför blir jag lack på dessa taffliga lagar vi har. Men trängselskatten har de minsann koll på!!
Men detta snurriga inlägg vill jag bara ta upp mina funderingar kring medias roll och förväntningar. Hängde du med?

En vecka senare

Tänk att den passion jag förut kände inför bloggandet sviktar så emellanåt. Ändå går jag omkring och funderar ut blogg-ämnen flera gånger om dagen, så nu har jag mycket på lager. Tyvärr minskar utrymmet för var dag som går så jag minns inte allt jag funderat på.
Sedan sist har jag inte varit på semester, fast man skulle nästan kunna tro det när man tittar på arbetsstatistiken. Den ligger på 30% och det e la sådär.

Sista festen, ja den var som sista fester brukar, om än tidigare tidsmässigt än vanligt. Det var trevligt men jag kommer inte minnas mycket mer än för- och efterfesten, huvudfesten var som vanligt, alla minnen smälter ihop med intryckten från alla andra fyrtiofem fester jag varit på.

Hade mig sedan en dags ledigt då jag nästan trodde jag hade sommarlov/semester igen, det kändes nästan så, då det var mellan två jobb.

Tisdagen var återigen dags för parkvård. Det kändes slentrianmässigt. Inget nytt, inget konstigt. Inte ens tryggt. Bara....rutin. Dagen efter slog det mig att jag i situationer utanför jobbet ofta känner mig vid min "rätta" ålder, men när jag sätter på mig lisebergskläderna och hänger utanför lillkontan är det som om jag är tjugoett igen. Lite av en aha-upplevelse, en mindre bekväm sådan. Nej, nu börjar det sannerligen bli dags för mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb.
Vilket jag faktiskt sedan gjorde i måndags. Eller, klippte mig ialla fall. Väl hemma vid datorn gick musten ur mig och jag kom mig aldrig för att ta tag i framtiden. Känslan att ha en intervju till drömjobbet säkrad gör mig jäkligt lat. Jag antar att det enda som verkligen får mig att ta mig i kragen är att tänka på tomma/långsamma storgatan-timmar. Eller ensamma rundor på ettan.

Tiden för det årliga parkvårds-eventet har ägt rum. Fick aldrig ett riktigt sug att följa med, vilket är första gången. Men jag längtar till jobbet imorgon för att få höra allt skvaller jag inte redan vet om. Det är ju ändå det som håller skutan flytande, det sociala.


Två saker har den senaste tiden gjort mig riktigt förtvivlad:
* Crocks ska börja tillverka skjortor för att förlänga de höga försäljningssiffrorna som kommer från de allra hemskaste skora världen någonsin skådad. DE E ALDRIG OK!! Skulle någon i min närhet, säga mamma eller N, jag hade vägrat gått in public med dem. Inte en chans. Nu vet jag att just med N inte är en risk.
Tjejen jag klippte mig hos, första gången jag var där, var riktigt trevlig och allt sånt, men efter ett tag såg jag hennes hemska jobbskor. Funderar allvarligt på att inte gå dit igen trots att jag mer än gärna gör det för själva klippningens skull. Oj, känner mig som Alex Schulman nu.
* De två tragiska dödsfallen som inträffat i fotbollsvärlden. Såg att en RIP-grupp startats för den spanska killen på facebook och när jag tittade på gruppbilderna började jag storgråta. Fråga mig inte varför. Jag har aldrig ens sett killen innan. Men när jag såg 1984-2007 släppte alla hämningar. Livet är en skör tråd. Man vet aldrig hur lång den är.

Lite snabbt så

Har nyss avverkat sista timmarna i entrén. Lite vemodigt så. På ett sätt längtar jag givetvis hem till pv, men samtidigt så tvekar jag något fruktansvärt inför ff-uppgiften. Det är just det samt gothia som gör att jag vill gömma mig i min trygga kassa, där jag har människorna på avstånd under högsäsongen.

Ikväll är det dessutom sista kaninfesten. Om ytterst liten stund kommer det lite folk hit och här sitter jag slö efter jobbet med ett golv som behöver dammsugas. För att inte tala om uppgiften att fixa iordning sig.
Ses i dimman pepole!!

Lite bra och lite dåligt

Äntligen har jag haft en lite premiär med frulle på ballen. Vem hade kunnat tro att det skulle dröja till mitten av augusti innan det till slut kunde ske.
Det var ett lätt val att ta med fullen och parkera sig därute när jag såg solen bakom tunna moln. Ovan som man är efter den svenska regnsommaren upplevde jag värmen en smula obehaglig så jag gick in i skuggan såfort allt var uppätet. Nu har jag gjort det iaf, det som jag drömde om hela våren. Det kan fortsätta regna nu.

Igår blev det lunch med L innan jag för sista gången träffade Smultornet innan hon åker over there. Känslomässigt jobbig samtidigt som jag är sjuk avundsjuk.
På vägen hem var jag glad åt att mina reservknivar till mixen kommit. Gick glatt och hämtade dem, men allt började dåligt. Världens kanske suraste kille satt i kassan och hur svårt är det att säga hej? Mitt tålamod raserade och jag orkade inte heller visa någon form av trevlighet.
Hemma hände det som inte fick hända. Först snurrade knivsatsen som den skulle men när jag hällde i alla ingridienser återuppstod samma problem som innan. Inga smoothies här inte. Vilket betyder nada daquirs på söndag!
Gårdagens prolem löste jag genom att vispa ihop allt med en elvisp. Tja, det gick ju rätt bra det med, inser att den lösningen kommer dock endast fungera när man ska göra milkshake. Men jag som längtar efter mangosmoothies! Suck!

Lönedag lika med shoppingdag

Vilken strålande dag. Och då menar jag ju inte vädret då alla som befunnit sig i gbg vet att det har regnat. Nej, idag är dagen då man som Lisebergare återigen kan börja leva. The big one has arrived! Efter allt slit, efter icke existerande liv och efter ekorrhjulet med sova-jobba-sova-jobba, känns det nu så värt allt! Lönechecken jag kammade in idag är den största jag någonsin fått under alla mina säsonger.
Så för att fira detta drog jag med mig K ner på stan och shoppade lite nya kläder. Allt kändes bra, det var ju trots allt min första shoppingrunda på hela sommaren. Resultatet blev en kappa man kan använda på höst/vår, dock är den ganska lik den jag redan har men svår att ogilla, ett par byxor, en klänning (alla dessa tre i färgen svart dock men det är svårt att komma undan att det snyggast och mest gångbart), en scarf, rött nagellack samt stopp-och-väx för att förhoppningsvis få ut naglarna igen.

Efter affärerna mötte vi upp N&N för konsert med Ida-Marie på scenen vid Lilla Bommen. Är det kulturkalas så är det, gratisnöjen är gott! Hade aldrig hört talas om henne innan men nu är jag lite småkär. Hennes icke kommersiella musik gick faktiskt in i hjärtat. Dessutom gav hon järnet vilket fick mig att undra om hon var speedad.
Avrundade kvällen med en långfika på Vanilj innan jag for hem för att återigen prova kläderna och nöjd fatta att det var bra inköp. Även om jag insåg att kappan var en aning förstor vilket jag inte såg i affären.

Sist men inte minst måste jag nämna att jag blev lyrisk imorse när jag fick avin från posten om att mina reserv-knivar till mixen kommit. Hämtar dom imorn, sen är det mangosmoothies för hela slanten fram tills dess att jag spyr på skiten. På söndag vankas det daquirs innan sista festen för säsongen.
Nu ska jag tillbringa natten med att spela RC då jag hittade fler skivor till spelet när jag möblerade om i bokhyllan efter bok-shoppingen i sthlm.

Utflykt STOCKHOLM

Nu är det dags att berätta om min helg i huvudstaden. Det har ju gått några dagar och allt intressant och skarpa observationer jag gjorde har säkert passerat förbi på näthinnan, men då detta är en dagbok måste jag bara anteckna, det jag nu minns.

Anledningen till att jag överhuvudtaget gick upp kl 4 på morgonen i fredags var att det äntligen blivit dags för mig att avsluta projektet, som jag skrivit om så många gånger innan. Gjorde sällskap med en bakfull och halvt sovande Mr. M. Fördelen med att ta det långsamma, tidskrävande tåget var att tiden kunde fyllas med sömn, om än en aning obekväm sådan. Men alla som går upp på natten kan nog allt förstå mig.
Första anhalten blev E-kontoret. Kom såpass nära inpå lunchen (kanske lite av planen, hm) att jag hann bara dumpa väskor innan det styrdes mot Tv4. Så klassiskt. Dagens kändisspotting blev endast Lennart Ekdahl som stod brevid mig när vi väntade på potatisgratängen som tog himla lång tid på sig. Men endast rostbiff känns la lite klent!
Väl tillbaka på kontoret gick det inte snabbt inte, fick till slut tvinga M till ett avstämningsmöte om projektet. Allt var över på ett kick men vad spelar det för roll när alla som tittade igenom min baby (kvittopärmen som jag slitit med sedan urminnes tider) samt avslutsrapporten jublade i högan sky. C var så imponerad och tyckte det var så proffsigt gjort att man kunde tro att jag gjort tusen sådana innan. Skamset kunde jag erkänna att det var första gången. De var så nöjda att jag får mer i ekonomisk ersättning än vad jag både begärt och förväntat mig samt första (eller egentligen blir det tredje om man ska vara petnoga) erbjudande om framtida jobb om de får in ett liknade projekt de är ute efter. Skulle de kunna erbjuda ersättning som täcker mina primära utgifter och så jag kan leva måste jag erkänna att det låter jäkligt lockande! Kanske jag får tugga i mig tidigare uttalande?

Glad i hågen efter den tidiga eftermiddagens utdelning tog jag mig till Gullmarsplan för att möte G. Efter missvisande vägledning hamnade jag en aning snett men fick genast sällskap av en annan göteborgare. Där stod vi och skrockade om att i Göteborg är det minnsann inte lika svårt att komma vilse när det finns två riktmärken vad gäller mötesplatser, fontänen i Brunnsparken och Valand!
Hittade slutligen G och vi fick en mysig fika då uppdatering stod på schemat innan jag P återigen hookade upp och for iväg till Mr M's lya för lite förTörley. Han skulle själv ut på sociala tillställningar men jag mötte upp honom senare på Trädgården, tydligen jättepoppis. Va la sådär. Trevliga männsikor mötte vi dock och nostalgitripp till början av 90-talet via Super Mario på storbild.
Nattamat på Mcd på Vasagatan där alla som jobbade var indier. Konstig insikt sådär på fyllan. Schysst inredning i lokalen, trist med alla pundare utanför.
Efter skrikiga fjortisbrudar med uppblåsta egon på tunnelbanan hem fann vi att inga bussar gick ut till Mr. M's lya i superschyssta Hammarby Sjöstad så det blev till att börja traska. Blev förvånad när Fryshuset tonade upp sig på promenadvägen. Underligt att ha byggnaden framför sig som man hört så mycket om och som man hade så förutfattade meningar om, även förvånade att det låg just där. Hade föreställt mig det på andra sidan stan.
På morgonen blev det promenad runt kvarteret i den strålande solen. Hela området kändes så osvenskt och allt var fantastiskt. Synd att han ska flytta, men jag förstår situationen. Hade det inte varit skyhöga hyror hade jag gärna bott där vid eventuella sthlms-jobb.

Resten av dagens spenderades på egen hand. Mr. M började jobba igen, alla klasskompisar som numer jobbar i stan skulle nyttja solen till max genom solning och badning vid badplatser jag knappt hört talas om så att leta mig dit kändes föga lockande. M jobbade på sitt sommarjobb på Skansen och jag var otroligt lockad att ta mig en tur dit, allt för att utnyttja personalförmånerna, men då solen gassade så mycket + tanken att rymmas bland alla turister och andra lediga 08-or stannade jag kvar bland asfalt och höghus. Efter den vanliga shoppingrundan, orkade helt enkelt inte vara kreativ och hitta nya vägar, slog jag mig ner vid vattnet vid Strandvägen. Urmysigt! Dessutom satt jag bakom fyra Östermalmsbrudar med oväntat kloka och sunda tankar kring drinkluder, brats och andra spendersamma karlar, att jag var nära att vända mig om för att berömma dem. Fortsatte läsa en av de många böckerna jag inhandlat istället.

På tåget hem var jag mest koncentrerad på att få lite sömn (hela fredagen resulterade i 23 vakna timmar) och märkte inte att en av P's vänner som jag träffade på födelsedagsfesten satt brevid mig. Hon kände tydligen igen mig men vågade inte fråga om det var jag då jag mest såg butter och sömnig ut. Och detta fick jag reda på igår morse av P som ringde och väckte mig. Trist, även om jag i det läget desperat ville sova är sälle alltid sälle!

070809

Roligt datum, roligare än den som inträffade för ciruks en månad sedan.
Mina kära vänner, här sitter jag, otroligt trött men otroligt glad och lättad.
Det e klart. Färdigt. Över. Finito.
Jag har gjort som går att göra med projeket här hemifrån, imorgon åker jag (med sälle av Mr. M) till Stockholm och slår in paketet, många hårda knutar på presentsnöret och sedan gräver jag ner det långt, långt ner i marken och går vidare med mitt liv, woohoo!! Imorgon kväll vill jag ha alkohol! Det ska ju nämligen firas, en sådan härlig känsla. Eller blir det tomhet som med V.O.R?
Förstå att jag har arbetat med det här sedan i april och jag har haft ångestfylld tyngd på mina axlar hela sommaren. Nu har jag arbetat ikapp allting på två veckor och snälla J har gett mig förmånen att sluta tidigare och idag fick jag vara ledig. Men så har jag utnyttjat mina lediga stunder med uppgång vid 6.30 varje morgon och minst 2-3 timmars jobb på kvällarna efter Liseberg. Nu förtjänar jag en klapp på axeln, tackar tackar =)

Sen sist har jag även hunnit med lite annat också:

* Middag och utgång med K, hennes vän F samt JE på blixtvisit i stan.
* Fått besök av far och bror. Underbart med lite pappa-mat.
* Sett sista och första avsnittet av Beverly Hills, mitt lockbete på mornarna.
* Haft picknick på gräsmattan utanför Rosa Villan under en rast, fantastiskt skönt att ligga där på en filt, läsa tidningarna, äta en donout och bara njuta av solen.
* Inte sett många regndroppar
* Storhandlat, kanske inte så glammigt, men jag älskar det och det var ett tag sen nu.
* Insett att Brittany Murphy är sjukt porrig
och att jag måste upp vid fyra imorn. Förhoppningsvis lyckas jag sova lite på tåget.