Irritationsmoment

Här sitter jag i en obekväm tågstol som är alldelses för bakåtlutad med spak som inte fungerar när man drar i den. Jag gör mitt bästa för att slumra till och så händer det. En medelålders kvinna med finsk ursprung och en alkoholandredräkt utav denna värld slänger sig ner i sätet brevid mig på andra sidan gången. Hon tyckte om att ringa till alla sina bekanta och hon tyckte även om att tala högt. Så högt att jag hörde det mesta av konversationerna även när jag maxat ipoden! Uppfattade någon form av resa till Åbo tur och retur och jag gissar mig till att därifrån kom alkoholdoften en onsdagseftermiddag i februari. Det blev inte bättre när hon korkade upp en mörk butelj likt en jägerflaska, omen aningen skum sådan. Hur många tror att jag ens var i närheten av att sova?? Kärring!!
Dagens fundering som kanske är hets mot folkgrupp (stäm mig, jag bjuder på den!). Jag har även i bakhuvuden vad jag skrev igår, inte alla över en kam, men; ser man inte på långt håll vilka som är finnar? Ser man inte på långt håll vilka som är trashiga finnar? Varför syns det på en gång?

Inte nog med det, när jag slagit mig ner i min tågstol ovetandes om vad jag skulle stöta på minuter senare, då dyker givetvis strulet upp! Vi snackar om ett tåg med fem vagnar med ca sjuttio platser i varje vagn men nej, han sätter sig i samma som jag, fem rader bort men ändå så att jag ser han bäst av alla genom säterna diagolat sett.
Vi diskuterade det här med ödet idag på lunchen, jag och killarna (åt för övrig på Libanesen, stammishak nombero quattro) och det är banne mig skrämmande. När man tänker tillbaka på saker som skett i ens liv och inser att det är ödet. Är strulet och jag ödet? Är han min prins charming?
Oavsett vad som än händer är det skumt. Äckligt skumt!