Premiärnostalgi

Jag ryser i hela kroppen! Det finns en sån där bra känsla i mig, nästan så jag går omkring och småflinar lite för mig själv.
Ikväll var jag nämligen i Eskilstunas motsvarighet till Vasastan. Åtminstonde för vad som känns som mitt andra hem. Eskilstuna Teater.
Så många gånger man varit där. I så många år. Nästan som om inget förändrats, som om åren sen Klas Klättermus inte funnit. Ändå hade stora förändringar skett. Nya toaletter. Urfräscha. Hiss. Ny ensamble. Unga aktörer.
Där stod jag ändå, en av dem men ändå ny. Jag vet inte hur många gånger jag fick presentera mig tack vare dagens ljusa frisyr.

Hängde mest med Freddan, en kär gammal bekant. Jag konstaterade i hans närvaro att jag varit medlem i föreningen sen 1995, det är tolv år sen. Man kan oxå förklara det som halva mitt liv. Min enda föreningsaktivitet. Jag blev lite paff när jag insåg att detta är mitt föreningsliv. Så har jag aldrig sett på saken inna. Jag och en förening?!

Marika T svansade runt i garderob, café och som festfixare för efterfesten direkt efter föreställningen. Det är ju det jag är bäst på. Själva efterfesten i föreningslokalen bangade jag och åkte hem till min ensamma hund. Han blev så glad när jag kom hem att han inte släppte mig på nära tjugo minuter. Till och med när jag satt på toaletten kom han och hoppade upp i mitt knä. Kära gamla Ibzen.

Föreställningen i sig var lång. Extremt lång. Kommer nog att anmärkas i måndagens Kurre. För övrigt tycker jag att själva storyn var fruktansvärt tråkig. Enda anledningen till att man överhuvudtaget tycker det är kul är att man känner dem på scenen. Oj, vad jag längtade tillbaka. Nästan så att jag skulle kunna byta Göteborg mot Eskilstuna för att återigen stå på den där underbara scenen och höra publikens applåder! Allt slit i Munktellarenan helg in och helg ut, för att inte tala om alla kvällar med kören, blir så värt när man står där på premiären och känner att publiken gillar det och se när de ger stående ovationer. Fast, det är ju det jag vill åt, egentligen pallar jag inte all repetion innan, det vet jag. Minns hur jäkla segt det var sist, även om det är flera år sen. Det skulle dock vara roligt att komma tillbaka, nu med en annan dialet. Nog för att jag fortfarande bräker tycker vissa, men mot aktörernas dialekt talar jag fan rikssvenska. Idag är det stor skillnad på mina e och är.

Under föreställningen gång satt jag uppe på läktaren för att kolla på då jag upptäcker att ljuskillen är riktig het. Men han ser lite småbekant ut. Visst är det han inser jag vid minglet efteråt. Vågade inte hälsa. Eller orkade inte gå igenom det-är-marika-i-blont-hår-du-vet-hon-i-elevrådet-på-gymnasiet-som-grät-till-din-sångröst-under-er-estet-avslutnings-föreställningar. Det pinsamma var att jag och Freddan hade pratat om honom innan, var en aning rädd för ett pinsamt försägande från Freddans sida.

Ska dit flera gånger så jag lär ju få någon fler chans att säga hej och kanske catch-up. Dessutom måste jag bakom scen och hälsa på de jag inte hann idag samt njuta av stämningen/känslan där bak minutrarna innan ridån går upp.
Jag vill oxå....