Grannar

Jag är en typisk stel och tråkig svensk, en sådan som håller sig på sin kant. Egentligen vill jag vara en sådan som säger prosit till någon, helt random, som nyser i min närhet, men jag gör't aldrig. Idag på väg hem, vid busshållsplatsen, kom en söndergråten tjej som jag bara ville fråga hur det var med henne. Nu pratade hon i mobil så jag gjorde inget.
Sen har vi det här med grannarna. Naturligtvis kom det ett par som skulle in i porten samtidigt som mig när jag kom hem. Kvinnan börjar traska upp i trapporna framför mig och det visade sig att det är en av mina tre närmaste grannar (på samma våningsplan). Artig som jag försöker vara så sa jag givetvis hej när vi väl möttes. Vi har aldrig träffats förrut, skulle jag då inte ha presenterat mig, jag har ju för sjutton bott här över ett år nu. Är det inte lika mycket upp till dem? Personligen tyckte jag situationen var obekväm och ville bara in i min lägenhet fort som attan.
Jag finner allt som har med grannarna att göra väldigt jobbigt. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Säger alltid hej till någon jag träffar i trappuppgången men det är ungefär allt. Hör jag någon därute innan jag går hemifrån väntar jag hellre tre sekunder längre istället för konfrontation. Vet inte varför, stel och tråkig var väl orden.
Nej, nu ska jag gå och lägga mig med nallen. Jag har insett att det är med den jag kommer få sova sked resten av mitt liv.