Språkresa

I år är det tolv år sedan min föräldrar skickade ut mig i den stora vida världen, endast tolv år gammal. Närmare bestämt till en liten håla i södra England som heter Bognor Regis. Kan knappt förstå att halva mitt liv har gått sedan dess, minns många delar klart och tydligt.
Nu var det en sådan här kurs för unga kids, jag tror den yngsta gick i 4an, alltså 10-11 år, den älsta skulle nog börja nian den hösten. Själv skulle jag börja sjuan med allt vad det innebar, med andra ord, jag var inte gammal!
Eftersom vi alla var så unga var det en väldigt städad resa för alla. Jag tror inte att alkoholen flödade för någon av oss, jag tror vi tillhörde den generationen som väntade lite längre in i högre ålder. Visst blev några par och det hånglades rätt friskt men det var heller inga sexakter. Vad jag vet! Några som fick hångla fick göra det för första gången, vi var ju ändå små.
Jag fick frågan om att bli tillsammans med en kille, Oskar, från Malmö och svaret blev ja. När vi skulle besöka London dag 1 skulle vi förlova oss skojade vi, inför Londondag 2 någon vecka senare gjorde jag slut.
Självklart blev hela resan genomlyckad. Vad mer kan man säga första gången man är utomlands utan föräldrarkrav? Första utlandsromansen, med en dansk från Roskilde (kanske var han anledningen varför jag brejkade med Oskar?), tror han hette Mikkel. Den där lilla tröjan med körsbären som sedan skulle bli en klassiker, baconchip i lunchlådan, små grodorna-dans runt en lyktstolpe utanför skolan på midsommar, leksaksmuseet, London-dagarna, hängen på beachen, minigolftävlingarna, frukostarna på McDonalds, resan till Brighton och mitt livs första BK-besök som satte men för livet. Tog år innan jag kunde äta där efteråt. Ryktena om att vissa mött Elton John, urusla middagarna hos värdfamiljen med engelskalexikonet alltid i högsta hugg, telefonsamtalen från en kiosk hem till mamma, låång låångt borta. Biobesöket, första engelska filmen jag fick genomlida utan textning, då vi såg Richie Rich med Macaulay Culkin. Besöket på Alton Tower som än idag har sina spår i kroppen i och med det arbetet jag har.
Minns så väl dag två då vi varit nere på stan efter skolan och jag skulle gå hem ensam, där gick jag förvirrat med en karta och förstod inte mycket. Hittade en gammal dam som jag frågade. Hon var inte till mycket hjälp, min engelska var det inget fel på, men vi kunde inte kommunicera då hon var halvt döv och inte såg något.
Bäst av allt var ändå kvällsdiscona tre gånger i veckan, det var där allt hände. Min spanarkarriär tog fart och det blandades in både svenskar, engelsmän, fransmän, spanjorer och danskar i smeten. Dubbla kassett(!)-kollektionen av 'hit of 95' jag köpte i London gick varmt hemma i Kvicksund för att förlänga resekänslan när jag kom hem.
Träffade några roliga spanjorer som jag och två till umgicks med de sista dagarna, tyvärr kom de sista veckan . Jag minns att jag stod i ett känslomässigt svårt val mellan dansken och ena spanjoren. Givetvis fick jag reda på att dansken hyste ömsesidiga känslor för mig sista discokvällen, det spädde på det svåra avskedet. Danskens kompis brevväxlade jag med ett par gånger när jag kom hem och spanjoren fick hänga på mitt flick-rums-vägg då han och hans landsmän fick äran att vara modeller för orten i EF's katalog sommaren efter.
Hela resan slutade med mitt livs överraskning. En kille, Fredrik från Åsele, sa på flygplatsen att jag skulle få en kyss som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv (som om jag hade en rejäl lång kyss-historia när jag var tolv!!) så han grabbade tag i mitt ansikten och verkligen hånglade upp min näsa. Gissa om jag blev överrakad! Tur att jag var långt från förkyld!




Bildförklaring:
Längst upp til vänster: Danskens kompis till vänster, tjejen i mitten hette nog Elin och kom från Uppsala. Kille till höger kom från Grönland och var/är den första eskimå jag har träffat.
Längt upp i mitten: Den klassiska EF-väskan. Jag tillhörde inte dem som ville få den nerklottrad, min var ren och fin. Undra var jag har den idag, hm?
Längt upp till vänster: Ett gäng av de underbart snälla tjejerna från Filippinerna som vi träffade när vi brukade hänga i en park. Killen två från höger: killen som hånglade upp min näsa. Killen till höger: Oskar, vi var nog tillsammans när bilden togs.
Längst ner till vänster: Moi herself, i en liten yngre, oskyldigare version än vad de flesta är van vid idag, tillsammans med en av värdfamiljens tvillingsöner, detta var Sam.
Längst ner i mitten: Martha a.k.a Mia som blev min bästis under resan. Brevväxlade i några år, tyvärr rann det ut i sanden. Vad hände med henne?? Och minstingen, Anita, på kanten.
Längst ner till höger: Spanjoren Leone (som inte pratade mycket engelska alls, mest händer och kroppspråk) och ryggen på Mia och Jenny när vi var nere på beachpromenaden på en av våra kvällar tillsammans.