Det var en gång...

För länge, länge sedan, långt borta i ett regnigt och grått land fanns det en liten, liten flicka.
Denna lilla flicka hade för flera år sedan lämnat sin familj och sina vänner för att söka lyckan i den stora västkuststaden. Dagar gick och blev till månader som sedan blev till år. Flickan började ett nytt jobb i den stora parken och träffade många nya människor och fick så småningom en helt ny bekantskapskrets. När åren började passera förbi bytte flickan jobb och fick ännu mera kamrater. Tillsammans hittade de på en massa tokiga saker. Ofta blev det stora sociala tillställningar, både på stora och små lokaler. Flickan klädde sig i sin fina klänning varje gång och lockade sitt gyllene hår omsorgsfullt i timmar innan. Många gånger hade flickan riktigt roligt under dessa sociala tillställningar, men under en period var flickan väldigt ledsen. Så ledsen att ingen ridande prins eller stora dansbandsmusiker till fader kunde stoppa de stora krokodiltårarna som trillade ner för flickans kinder. Ur krisen tog hon sig och livet fortsatte framåt i rasande temop.
Flickan började i skolan och yttligare en gång träffade hon på en massa människor som gjorde stora avtramp i hennes liv och i hennes hjärta. Innan flickan lärt sig till fullo packade hon ännu en gång sin resväska och tog det stora tuff-tufftåget till kungarikets huvudstad. Där fick flickan prova på att leva det hektiska och flashiga storstadslivet. Flickan var ju tvungen att sova sin skönhetssömn någonstans så hennes bullmor och dansbandsfar öppnade upp armarna och erbjöd henne det som hon saknade. Under denna lilla tid lärde sig flickan uppskatta vad hennes föräldrar hade att erbjuda och vad de betydde för henne.

Nu har det gått ett litet, litet tag och flickan har flyttat hem till västkuststaden igen. Livet som fanns innan har flickan igen börjat leva. Det är många timmars jobb i den stora parken, flickan reste iväg på social tillställning i L-staden i Ö-landet med sina flickkompisar. Oj, så roligt de alla hade efter många turer med locktången, tjejsnack och många glas saft. I L-staden hade de en pojk-vän som spelade på sin lyra för dem och som sedan var en sådan charmant dansör och inviterade dem allihop till många timmars dans innan skönhetssömnen var ett måste.
Några dagar efter att flickan återigen kommit hem till sitt hem i västkuststaden tittade flickan på den lilla fyrkanten med rörliga bilder som i detta land kallades för tv. På skärmen fick flickan se bilder från kungarikets huvudstad där det pågick en show med många människor som alla satt framför en scen och sjöng med en massa låtar som skrivits långt, långt innan flickan föddes. Flickan började då minnas sina barndomssomrar tillsammans med sin älskade, älskade ängel ute på det gröna landet. Nu var det så många, många, långa månader som hade gått sedan flickan senast fick träffa sin ängel så de vackra minnerna lockade fram de stora, stora krokodiltårarna. Där satt flickan i sin ensamhet och grinade och grinade. Inte ville det ta slut heller. Mest av allt ville flickan träffa sin ängel igen och bara ge henne en sista kram och hålla hennes krokna hand och säga de tre starka orden. Sedan undrade flickan hur länge detta kommer hålla på, kommer flickan någonsin kunna se programmet utan att grina av saknad av ängeln. Vet ängeln om att flickan grinar så mycket? Flickan kom ur denna sorg och fortsatte med sitt liv. Men när dagen i den stora parken var klar och flickan kom hem till sitt mörka hem kom känslorna för sin familj åter fram. Stundtals kom även tårarna. Av saknaden rullade de ner för hennes kinder. Flickan visste att familjen skulle fara på en resa långt, långt borta utan henne och hon kände att hon skulle sakna dem oändligt.

När flickan inte lekte med sina vänner och jobbade i den stora parken tyckte flickan om att skriva ner sina tankar. Ibland blev det inte som flickan ville när hon satt där med pennan framför pappret och skulle till att skriva. Tankarna var för ostrukturerade så därför ville inte handen skriva. Kanske var det därför flickan var lite ledsen. För att hon inte fick ut sina känslor. Så hände det en dag, flickan började äntligen skriva lite och även om saknaden för båden ängeln och familjen var stort som ett berg kändes det lite lättare. Då lovade flickan att hon skulle skriva mer. För ingen älskar en ledsen flicka och flickan tyckte själv inte om att vara så olycklig att tårarna rullade. Speciellt eftersom flickan inte hade någon som torkade dem. Det var ju inte så livet i den stora västkuststaden skulle bli.