En vecka senare

Tänk att den passion jag förut kände inför bloggandet sviktar så emellanåt. Ändå går jag omkring och funderar ut blogg-ämnen flera gånger om dagen, så nu har jag mycket på lager. Tyvärr minskar utrymmet för var dag som går så jag minns inte allt jag funderat på.
Sedan sist har jag inte varit på semester, fast man skulle nästan kunna tro det när man tittar på arbetsstatistiken. Den ligger på 30% och det e la sådär.

Sista festen, ja den var som sista fester brukar, om än tidigare tidsmässigt än vanligt. Det var trevligt men jag kommer inte minnas mycket mer än för- och efterfesten, huvudfesten var som vanligt, alla minnen smälter ihop med intryckten från alla andra fyrtiofem fester jag varit på.

Hade mig sedan en dags ledigt då jag nästan trodde jag hade sommarlov/semester igen, det kändes nästan så, då det var mellan två jobb.

Tisdagen var återigen dags för parkvård. Det kändes slentrianmässigt. Inget nytt, inget konstigt. Inte ens tryggt. Bara....rutin. Dagen efter slog det mig att jag i situationer utanför jobbet ofta känner mig vid min "rätta" ålder, men när jag sätter på mig lisebergskläderna och hänger utanför lillkontan är det som om jag är tjugoett igen. Lite av en aha-upplevelse, en mindre bekväm sådan. Nej, nu börjar det sannerligen bli dags för mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb.
Vilket jag faktiskt sedan gjorde i måndags. Eller, klippte mig ialla fall. Väl hemma vid datorn gick musten ur mig och jag kom mig aldrig för att ta tag i framtiden. Känslan att ha en intervju till drömjobbet säkrad gör mig jäkligt lat. Jag antar att det enda som verkligen får mig att ta mig i kragen är att tänka på tomma/långsamma storgatan-timmar. Eller ensamma rundor på ettan.

Tiden för det årliga parkvårds-eventet har ägt rum. Fick aldrig ett riktigt sug att följa med, vilket är första gången. Men jag längtar till jobbet imorgon för att få höra allt skvaller jag inte redan vet om. Det är ju ändå det som håller skutan flytande, det sociala.


Två saker har den senaste tiden gjort mig riktigt förtvivlad:
* Crocks ska börja tillverka skjortor för att förlänga de höga försäljningssiffrorna som kommer från de allra hemskaste skora världen någonsin skådad. DE E ALDRIG OK!! Skulle någon i min närhet, säga mamma eller N, jag hade vägrat gått in public med dem. Inte en chans. Nu vet jag att just med N inte är en risk.
Tjejen jag klippte mig hos, första gången jag var där, var riktigt trevlig och allt sånt, men efter ett tag såg jag hennes hemska jobbskor. Funderar allvarligt på att inte gå dit igen trots att jag mer än gärna gör det för själva klippningens skull. Oj, känner mig som Alex Schulman nu.
* De två tragiska dödsfallen som inträffat i fotbollsvärlden. Såg att en RIP-grupp startats för den spanska killen på facebook och när jag tittade på gruppbilderna började jag storgråta. Fråga mig inte varför. Jag har aldrig ens sett killen innan. Men när jag såg 1984-2007 släppte alla hämningar. Livet är en skör tråd. Man vet aldrig hur lång den är.