Frustrerande

Var med bror i El Stockholmo igår för att se finalerna i innebandy. Mycket trevlig tillställning. Ej insatt som jag är blev det till att heja på Warberg då det ligger närmare gbg, för att heja på ett stockholmslag (Täby) är inte att tänka på. Om någon missat hur det gick kan jag kort berätta att det var en rysare in i det sista med Warberg som segrare.
På tåget hem satte sig en relativt snygg kille mittemot mig att småspana på vid väl valda tillfällen. Tänkte inte mer på det och rusade hem mot Täddäs 25årsfest.
Ännu en trevlig tillställning. Givetvis var det i köket allt hände och Gabs och jag lekte amatör-dj's. På befallning av Anna att ta med min ipod innehållande schlagers!
Det blev utgång när föräldrarna Berg kom hem och vi hamnade som av en liten slump på Nybron. Varför har jag aldrig varit där innan? Vad jag gillade stället! Ja detta är ju typiskt, tre veckor kvar.
Och så satt han där, tågkillen. Kunde inte låta tillfället bara flyga förbi så jag började prata med honom och satt kvar ett bra tag. Tyvärr var han tvungen att klubbhoppa vidare då han, enligt han själv och vad är sanningshalten, var moraliskt stöd åt sin kompis som undersökte stans utbud för ett stort svenskt herrmagasin. Jag kände att jag inte var färdig med honom. Jag ville veta mer om honom. Ja, jag blev nästan lite besatt där. Tyvärr hanns det inte med något nummertagande eller efternamnsundersökning så nu är chanserna att stöta ihop med honom igen små. Vet lite småsaker om honom men inte tillräckligt. Det känner jag är ytterst frustrerande. Även om han kommer från Stockholm, som inte är alltför stort, skulle kunna avgränsa mitt sökade relativt lätt med den info jag fick, känns det inte aktuellt. Men varför ska alla killar jag träffa heta Erik, Johan eller Andreas? Ett mysterium!
Nu ska jag gå och vara lite frustrerad några timmar till samt sova för att vakna halv nio efter en utekväll är inte ok!