Försök till botemedel

För att inte gräva ner mig själv i min sorg denna helg har jag försökt sysselsätta mig bäst det går.

I lördags var jag ute med L. Hamnade på Lotus efter en förfest för två tillsammans med hennes make (sjuk roligt ord) och hans fotbollslag.
Stället sög big time denna gång och det var inte alls samma stämning som sit jag var där. Eller så var jag för nykter?
Hursomhelt, lär inte minnas denna kväll alltför mycket trots att jag hade trevligt med L och J. Det jag däremot kommer minnas är att jag träffade supersöta Max.
Hade faktiskt små förhoppningar om att stöta ihop med honom och kul att någonting gick min väg för en gång skull. Tyvärr var det aldrig läge för att samtal så jag tog hans nummer istället. Får se när jag skickar något sms i framtiden.
På väg hem var jag allmänt hetsig då min bror råkat ut för galna 15 åriga fjortis-tjejer. Större delen av stan kan nu intyga att "ingen, jag menar verkligen ingen, rör min bror" haha. Vi snackar alltså om hetsiga kids som har nada till liv och måste kompensera detta genom våld, slagsmål, skadegörelse, hot, droger vilket resulterar i söndriga fönserrutor, sjukhusbesök, besök av farbror Blå, polisanmälningar från gamla tanter, uppbrutna balkongdörrar och annat som hör rastlösa småkids till.
Dessa telefonsamtal jag planerade i huvudet under natten verkade dock inte lika genomtänkta igår morse, men nog tror jag allt att jag kommer genomföra dem. Hot eller inte, kalla det var du vill. Men även nykter säger jag bara; "ingen, och jag menar verkligen ingen, rör min lillebror"

Igår for jag och mamma väster ut för att bevittna brors match (min första under hans gymnasie-tid, vet inte när jag såg en senast. Typ -98 eller nått, vilken snäll syster jag är!!). Med oss hade vi brorsans "flickvän", åtminstonde kul att reta honom. Vi fyra utgjorde efter matchen skönaste kvartetten som inte skådats på länge.
Fick mig en skön sigthseeing i metropolen Karlskoga innan vi intog 3-rätters på en mysig liten krog/pizzeria i samma stad.
Tillbaka till Degerfors för att se fadern spela i hålans Folkets Hus. Ja jag säger då det. Han blir som en helt annan person när han står däruppe på scenen med sin saxofon. Dessutom hade en grymt snygg kostym på sig. En släng av stolthet slår hårt i hjärtat när man ser honom där, sen får man tycka vad man vill om själva musiken, men jag är ju ändå uppvuxen på det. Dessutom betalar det fina väskor och resor så helt fy skam är det inte.
Med andra ord, Familjen Wacko a.k.a The Einarssons var ute på knasiga strapatser.
Kan ibland sluta hur som helst.
Men tankarna var någonstans än där jag var rädd att de skulle vara, vilket gjorde mig både glad och lättad... Sometimes it's nice to be a Einarssons!!