Obsessed

Nu ska jag berätta.
Inte för att det kommer som en nyhet, eller ens som en hemlighet, men såhär ligger det till.
Det är faktiskt, hur töntigt det än låter, med en klump i halsen jag berättar.
Och jag som var på sånt strålande humör bara för två minuter sen, innan jag började skriva detta.
Som alla vet är jag en av dessa personer som lever mycket på det som har hänt. Det som var igår och just nu, men sällan det som händer imorgon.
Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat hål i huvudet med allt mitt "idag för xx tid sen hände xx".Så kom gårdagen som jag fruktat i närmare två veckor.
Igår var det "årsdagen" då jag träffade Honom. Han som jag skrivit om tidigare. Han som pajat min hjärna, mitt hjärta och mina känslor inför motsatta könet.
Början av förra veckan var förjävlig. Jag var på illa pissed humör och var rädd att det skulle hålla i sig även denna vecka.
Turligt nog så är fallet inte så illa. Det gick någolunda över strax innan helgen och denna dag inföll.

Hursomhelst.
Killen. Det är inte han i sig jag är obessed i. Nej, det är ju bilden som finns i huvudet. En klok vän påstod att bilden som finns där är min drömkille personifierad, och ja, det kan nog stämma. Därför är det svårt att släppa taget, när man väl hittat idealmannen.
Jag kan inte förklara exakt med ord vad det är som gör att han fortfarande finns kvar trots att han dissade mig sjukt dåligt efter kort tid och att vi aldrig träffats efter den, förrutom då jag såg hans snabbt på finaldagen på Liseberg.
Nej, det är klart att jag inte känner honom men vad spelar det för roll?
Jag erkänner att det är sjukt konstigt och alldeles knäpp, men hur mycket jag än inte vill kan jag inte hjälpa det. Nej, det är inte alls kul att bli såpass illamående av hela grejen att man vill spy och faktiskt har gjort det! Jag har aldrig upplevt en sådan hemsk grej som att det fastnar i halsen när jag tänker på det. Det är alltså ingen ångestgrej som sitter i magen.

Vi har ju en gemensam kompis och hur mycket hon än har försökt att spräcka bubblan kan hon inte lyckas då jag inte upplevt det själv. Sakerna som han gjorde, och inte det han sa, är det som har etsat sig fast på näthinnan och som framkallar någon form av pirr. Ja, det är klart att några av sakerna han gjorde är något av det mysigast någon har gjort för och med mig.
Det jag behöver höra nästa gång vi ses är att han har skaffat flickvän, först då kanske jag blir tillräckligt sårad vilket gör att jag kan komma över skiten.
Vet inte om det är där problemet ligger i, att jag aldrig fick ett avslut som kändes som ett.
Visst går tankarna upp och ner om honom. Han kommer alltid finnas där i hjärtat mer eller mindre. Det är klart att jag tänkt mer på honom den senaste tiden då gårdagen närmat sig.

Jag har aldrig varit ledsen för att jag blev dissad. Kanske lite för att jag inte fick lära känna honom mer. Då hade jag kanske fått inse vilken skit han är och sluppit detta. Däremot har jag varit mer arg på mig själv för att jag inte kan ta mitt förnuft tillfånga och gå vidare.
Av alla killar jag träffade förra året så var det bara en som fick mig att glömma karln för en liten stund, och det var verkligen en liten stund. Det säger ändå en hel del, ja både om mig men oxå om honom.
Shit vad rädd han skulle bli om han visst mina tankar. Men än en gång, det är ju inte han, utan bilden jag har av honom.

Helt ärligt vet jag inte om jag skulle vilja träffa honom. Smartast kanske så jag får se att bilden inte stämmer, men vad ska jag säga till honom? Nej, inte heller skulle jag vilja bli tillsammans med honom. Fast lite vill jag nog ändå träffa honom lite random på en fest och bara snicksnacka lite, utan att droppa något av tankarna. Mer caughta up lixom.

Är det någon som har ett bra recept på hur jag ska gå tillväga? Ska jag låta det rinna ur sanden? Ska jag vänta tills jag träffar någon som verkligen är såå mycket bättre (hur jag nu ska lyckas med det, var träffar jag någon och när?? Jag har ju skrivit om mitt ekorrhjul till liv förrut.) Nog för att jag är relativt desperat, men vissa krav har jag ju trots allt. Beror det på Honom?
Nej, en sak jag vägrar göra och det är att söka upp honom på ett eller annat sätt och tala om det för honom, där går gränsen.

Jag är säker på att det verkligen kommer att gå över, det jag är mest nyfiken på är när. När ska jag kunna gå till Nivå utan att påminnas av alla små hörn utan se dem som roliga minnen utan att må dåligt? När ska jag kunna träffa killar normalt och inte jämföra dem med honom. Både utseendemässigt, stilmässigt och peronlighetsmässigt. Ja, när ska jag bara se tillbaka på gångerna då vi träffades som ett gulligt minne istället för att leva på bilderna jag har ifrån dem?

Det är inte lätt nej. Återigen vill jag poängtera att jag inte vill detta längre, men jag får verkligen inte bort tankarna hur mycket jag än försöker.
Jaja, jag är tokig, men som sagt, det är jag aldrig sagt någonting annat om.



Dagens låt - When to hold on, Jennifer Brown