Sista dagen i Göteborg

Det har gått ganska snabbt, har väl inte riktigt vant mig vid tanken och insett vad jag nu ska ge mig in på. Någonstans i bakhuvudet vet jag vad som kommer att hända, men har jag verkligen förstått det? Allt jag vet är att det närmaste dygnet kommer att vara känslomässigt jobbigt.
De närmaste sex månader kommer att bli oerhört spännande och förhoppningsvis inspirerande, samtidigt fruktansvärt jobbigt att lämna bakom så mycket som man tycker om.
Hur kommer det sig att det var mycket lättare att lämna det bekväma för fyra och ett halvt år sen, för något som kunde gå helt åt fanders utan att en enda sekund tveka. Idag, förhoppningsvis mer livserfaren, har trygghetsbubblan blivit mindre och gör mig mer osäker på nya och främmande situationer. Vad beror det på? Borde inte bubblan istället bli större och göra mig mer säker, främst på mig själv. Kan det vara så att, trots hur bra jag än har det här, det finns vissa människor i den här staden som trycker ner mig så ofantligt och därigenom skapar osäkerhet. Hur kan jag låta mig själv tyckas ner av dessa små människor som inte själva har mycket till självförtroende utan måste trycka ner andra för att själva växa.

Nää, dessa ska inte få vinna, hur mycket jag vet att de vill bli av med mig. Jag kommer komma tillbaka så mycket starkare.
Hahaha, bara tanken på mig själv hur jag var som person min första vecka här i Göteborg framkallar ett leende. Mycket har hänt dessa år, minst sagt.
Än är jag inte vuxen någonstans så mycket kommer att hända och ske som ska forma mig som person. Det är ändå lite intressant att ta reda på vad som ska hända.
Nu börjar en ny del i mitt liv och jag ska ta tillvara på allt jag kommer vara med om. Möten, situationer, förväntningar och allt sånt där. Visst är det nervöst och pirrigt men spännande!
Det kanske går och skogen, jag kanske vantrivas så det skriker om det men jag får hantera det då. Då kommer jag väl hem igen, värre än så är det ju inte. Jag har iaf provat. Mer än vissa andra!

Det finns vissa jag givetvis kommer att sakna så mycket att hjärtat gråter. Förutom alla de som alltid står bakom mig, är ju de som tror på mig. Ni vet vilka ni är. Ni som alltid är ärliga på ett vänligt sätt. Sex månader är ingen lång tid, snart är jag tillbaka och härjar på efterfester igen. Snart sprätter jag omkring på gatorna, snart gnäller jag (en mardröm är ju att tappa den lilla göteborgska jag har, ersatt med det hemska stockholmska) runt stan och snart dräller jag Göteborgs Rape runt Johanneberg.

Tittar mig omkring på vardagsrumsgolvet här och det är ingen vacker syn. Städredskap står framme, olika resväskor som ser oroväckande tunga ut och en massa to-do-listor. Hahaha, jag kommer ju få släpa tillbaka massor av kläder när jag kommer tillbaka för Dublin-resan. Men jag tänker inte stå inför en jobbdag utan att ha kläder och välja mellan!
Slet mig från packandet idag för att säga hejdå till Maria, som jag kommer att sakna väldigt mycket. Tack för presenten gumman!! Lovar att sms’a så fort den första är använd som jag lovade ;) Nu känner jag mig trygg iaf!
Milla var här och underhöll mig på kvällen, och det kändes mycket bra. Denna dag är redan jobbig som den är.

Imorn bär det av. Kommer att tänka på er mycket även när jag virvlar runt på Stureplan och charmar alla med mitt allra bästa jag.

”Känn ingen sorg för mig Göteborg…….”