fredag, december 22, 2006

Christer är hemma!

Det är väl bara att gratulera karln. De lyckades ta sig ner och den färden gick ju bra, inga uppbrunna raketer, inga trasiga landningshjul och inga trasiga vingar. Nu ska de bara komma ut ur farkosten innan vi kan ropa hej. Hörde nyss att experterna kallade landningen för nästan perfekt.

De hade ju tre landningsalternativ att välja mellan, Florida, Texas och Kalifornien. Undra var hans familj väntade någonstans. Att flyga emellan allt efter beslut tas är väl knappast något alternativ.

Hur mår tysken egentligen efter sex månader där uppe? Frågan är hur lång tid det tar innan han kan stå/gå normalt igen. Jag skulle vilja se de första bilderna på han när han försöker första gången. Lite Bambi på hal is skulle jag tro. Fatta den påfrestningen på kroppen. Ja det finns väl ganska mycket man är nyfiken när det gäller hur kroppen påverkas. Starten framför allt. Himla läskigt när man skjuts upp där. Och jag som inte ens vågar åka Uppskjutet, kanppt. För att inte tala om landningen. Fritt fall åker jag verkligen inte. Har aldrig tänkt på det, aldrig gjort det och jag kommer aldrig åka det heller. För det har ingen råd med!
Men en fråga har jag som återstår och som jag inte fått svar på än. Hur varmt/kallt är det ute i rymden under en rymdpromenad? Någon som vet?



Ja, välkommen hem då!
Nu väntar jag med spänning på de första intervjuerna om hur du haft det.
Hoppas bara att frågorna ställs av någon smart journalist som ställer andra frågor än hur känns det?!

Inga kommentarer: