Glädje i själen!

Ärligt talat är jag inte alltid road av att jobba i ett serviceyrke, ibland blir jag rätt trött på det. Känner allt mer och mer att jag vill jobba administrativt, jag som älskar excel och ordning & reda. Serviceordet har dessutom blivit så otroligt överkonsumerat. Vid minsta missnöje slänger sig missnöjda kunder/gäster sig med fraser som "otroligt dålig service" precis som invandrare skyller allt på rasism. För att det är en enkel utväg, ett enkelt försvar. Naturligtvis vill jag ju uppträda hyfsat mot de människor jag träffar genom mitt jobb, inte för att jag måste, inte för att smöra, utan för att jag vill vara det gentemot alla människor jag möter. Och det ska gudarna veta, det är banne mig inte alltid lätt!

Men nu kom jag av mig, började babbla på om något jag inte känner att jag riktigt kan avsluta.
Det jag skulle skriva om var glädje. Det är något visst att se en fyraårings stora, förväntansfulla ögon när de upptäcker en kanin eller kanske en ballong. Jag blir alldeles varm, trots min bristande förtjusning för just de små liven. Men ibland kan även jag smälta.
Lika glad och varm inombords blir jag när jag träffar glada och sådär riktigt genomtrevliga äldre människor. Människor med strålande leenden på läpparna, trots att mötet inte varar länge.

Idag träffade jag på just detta, flera stycken faktiskt men speciellt en äldre dam som fastnade i mitt huvud. När hon i sällskap med sin make (förmodar jag) kom till parken hälsade jag glatt som vanligt och de likaså. Jag skämtade något i stil med "Åh, är ni här i dag igen, vad trevligt", något jag brukar säga till folk som ofta passerar min spärr. Och det kan man väl ändå förstå, har man som jag spenderat oändligt många timmar i den där stolen med begränsadt synfält och många gäster som kommer tillbaka, ibland flera gånger i veckan och gärna vid samma tidpunkt vecka efter vecka såsom elvadansen, är det väl helt naturligt att jag börjar känna igen dem. Det är helt enkelt mitt jobb, anser jag.

På väg till matsalen på rasten träffade jag detta par igen, sittandens på en parkbänk utanför Wärshuset så jag gick helt sonika mot reglerna och satte mig ner en liten stund och pratade med dem. Åh, denna dam var så helt förtjusande trevlig. Hon tog min hand väldigt tidigt och klappade den och flera gånger klappade hon mig på kinden för att visa uppskattning sådär som en mormor gör. Och då förstår trogna läsare att jag lätt smälter, när någon liknar min bortgånga mormor. Jag kunde bara stanna tillräckligt länge men bad dem titta förbi porten när de skulle gå hem, vilket de sen gjorde. De tog nästan sats och vänligt ropade "Hejdå Marika" när de kom förbi på vägen ut. Det värmde mitt hjärta. Redan nu ser jag fram emot nästa möte då de kommer, även om det kanske varar i fem sekunder och jag kanske inte känner igen just detta par på direkten. För tro det eller ej, av alla äldre jag mött under den gångna säsongen kunde detta vara nästan vem som helt. Och det är just det här som gör att jag ibland verkligen älskar mitt jobb.

Någon kanske skulle säga att det här är en viss form av service, jag ser det som en naturlig del av mitt jobb. Är någon trevlig mot mig är jag likadan tillbaka. What goes around comes around!