Stackars, stackars mig

Sviterna från resan, skyller oavkortat på den stora temperaturskillnaden och flygresor, har gjort mig till ett förkylt paket. Sjukanmälde mig inte i morse, för halsont ansåg jag inte vara tillräcklig anledning att inte tjäna pengar. Under dagen blev kroppen dåsigare och helt plösligt fick jag ont i armarna och svårt att lyfta dem. Nattens antal sömntimmar kommer avgöra morgondagens aktiviteter, planen är att jobba för att sedan besöka Stage. Det var inte helt igår. Och eftersom jag på många sätt vuxit upp på parkvård är min inställning till jobb och öl rätt hård. Sen är det ju min "fredag" dessutom.

Hursom, jag skulle ju klaga av mig lite på mitt fysikska tillstånd. Det är i sånna här lägen det är pissigt att vara singel eller åtminstonde hemma en lördagkväll, ensam. Ingen frågar hur man mår, ingen kockar muggar med te åt en, ingen puffar mina kuddar, ingen servar mig med alla nödvändia mediciner; godis, tidningar, B&J och ev någon lättsam film. Men viktigast av allt, jag har ju ingen som ger mig massa varma och hjälpande kramar! Det var så illa på jobbet att jag attackerade mina kollegor, till blandad förtjusning. Ack och ve vad synd det är om mig! Det är nu jag gråter en tår att mor & far bor 35 mil bort när inte ens de kan hjälpa och trösta mig. För det är ju bara i dessa tillstånd man blir så ynkligt svag.
Inte kan jag heller gå ut och ragga upp sällskap när jag mår såhär. Om jag till slut får tag i något vettigt lär jag ju vara frisk igen och inte alls lika benägen om sällskapet.

Ok, jag kan erkänna. Nu har det hänt, och det första gången på mycket länge. Jag har skaffat mig ett span. Spara på frågorna! Jag säger inget! Först ska jag leva lite i min luftslottsbubbla fånflinandes och knäpp. Sedan raderar jag allt. Eftersom jag nu inte jobbar på det viset kommer han aldrig få reda på något heller. Jag är som sagt sjukt och inte alls sällskapssjuk när jag väl kommer kry och stark ut ur missären! Men han är allt härligt söt kan jag säga...