Kent-konsert dag 3

Sista dagen.
Sorgligt men sant. Nu vet jag att jag är ännu mer Kent-frälst!
Hamnade naturligtvis i garderoben även om det visade sig inte vara en nitlott då vi lätt kunde se konserten i sin relativa helhet.
Dessutom såg jag när en tjej svimmade och därefter en kille som antagligen fick ett epilepsianfall och drog ner en av ölbarerna över sig. Lite läskigt men båda återgick till det normala efter en stund.
Bäst idag var som dagarna innan; 747. Framifrån naturligtvis! Vad som kan tolkas som några tårar trängde igenom kanalerna då jag tänkt hur långt jag kommit i livet sedan Isola släpptes för sisådär tio år sedan och vad etuna egentligen betyder. Trots min klagan många gånger. Men just då, back in the days, det var ändå härligt. Kanske för att jag bara minns det goda.
Kände när arbetspasset var slut att jag lätt hade kunnat se yttligare en konsert imorn. Att sluta på topp e väl ändå vad alla säger att man ska göra!?!?

Sista konserten, sista dagen på veckan, självklart betyder det Stage. Parkvård denna gång. Allt är tillbaka i det normala.
Nu ska jag daska upp mig, läsa ut boken jag läser och sedan sova. Imorn är det ny vecka. Många uppgifter att ta itu med och höga krav som ska motsvaras. Det här med sömnen börjar äntligen bli bra igen. Inte helt hundra än så jag funderar på att sätta alarm på mobilen och lämna den i vardagsrummet för att verkligen komma upp imorn.