Kent-konsert dag 1

Fick starkt kaffebegär innan jobbet, för att stilla behovet begav jag mig iväg tidigt och ner till NK och Espresso House för en ljummen vaniljlatte. Hur kommer det sig att deras kaffe kanske e godast i landet, i brist på number one Starbucks, men alltid ljummet? Sådär på gränsen att bli kallt alldeles för fort. Mina 36 kronor jag investerade kändes inte helt rätt placerade.
Efter koffeinkicken var jag på riktigt bra humör vid ankomsten till jobbet. Detta i kombination med förväntan fick mig att hoppa och sjunga där bakom avspärrningarna mot parken i väntan på insläpp.

Första utplaceringen jag fick var just utanför hallen för att riva publikens biljetter. Vakterna stod och skrattade åt mig då jag i en hel timme stod och gapade för att locka till mig människorna i kön. Endast förberedd med halsduk, vantarna gick inte att använda för denna uppgift, resulterade i dagens oerhörda kyla i det närmaste fingrar med köldskador.
Trots att det var min första konsert med lapp på luckan gick resterande kvällen relativt lugnt till. Kunde ana ett tryckt vid biljettkontrollen ner till golvet precis när bandet gick på samt folk som inte hittade rätt platser. Men som vanligt, man kan alltid lita på Marika T!
Jag hade turen att hamna på positionen brandvakt när Kent gick av innan extranummer 1. Där satt jag alltså halvmeter-meter från bandet. Hade svåra problem att veta var jag skulle titta, om man säger så. Klart att det kändes stort med Kent som man följt många, många år, sedan Sommarens sista suck back in the days back in Etown, här i ens nya hemstad. Men då jag sett dem på stan just i Etown många gånger ser jag på dem som på Carl-Einar Häckner. Han är ju för mig ingen "riktig" kändis då han är mer som vilken annan lisebergare som helst eftersom han har sina varitéer varje sommar samt hänger på Stage lika mycket som alla andra avdelningar.
Tyvärr fick jag inte njuta till hundra procent av föreställningen. Blir väl lätt så när man är där för att arbeta, antar jag. Men jag har ju två gånger till på mig. De låtar jag känner igen mest spelades när jag satt därbakom som brandvakt. 747 fick jag dock njuta av framifrån och det var en fin stund.
När kvällen började lida mot sitt slut stod jag i garderoben redo för rush, först blev jag omlindad av en lång rockärm och hade svårt att dela ut persedlarna till respektive ägare. I fick närmare ett utbrott av skratt för situationen jag hamnade i. När det lagt sig lyckades jag, vet inte hur, fastna i ett gem från en jacka i håret. Och där kom jag inte loss. I fick ännu en gång skrattanfall och vi hade en mindre kollega att pumpa ut jackor.

Avrundade kvällen med ett besök på Stage. Men kassan, tänka sig. Till en början såg jag endast tre lisebergare, sedan kom yttligare två, parkvårdare som sig bör. Kände mig trygg då.
Så konsert och staggan-öl. Tja fredagen kunde ju varit sämre!!