Fylleinlägg ang. Facebook-vänner

Hej alla glada!
Nyss hemkommen från spelhuset på Liseberg där jag tillsammans spenderat kvällen med pv. Tack ska ni ha. Kom ihåg...jag och Nataaaaaascha låg på 25 s på Galoppbanan. Fair and square!!

Hursomhelst, jag tittade in på mitt kära häng, Facebook, när jag kom hem och hade yttligare två friend request. Därför kom jag att tänka på det här med antal vänner diverse folk har.
Jag känner många som använder just sidan men som ändå tar avstånd/inte orkar att "adda" andra. Varför? Är man inte med för att hålla kontakt med varandra?
Nu kommer min bekännelse. 98% av de jag har som vänner (ej matematiskt uträknat, förlåt) har jag någon form av relation med. Det kan vara allt ifrån konfirmation till ihopstötning i pc de senaste fyra åren. Den vet vem jag är, jag vet vem den är, vi säger hej. Är det så konstigt att vi då "addar" varann?
För mig handlar vänner-antalet knappast om hur populär jag är, hur många jag känner utan snarare hur många jag har möjlighet att använda i framtiden, samlade på ett ställe. Och då pratar vi om allt i från du känner den till att du jobbar med det, kan du hjälpa mig lösa det här till att bara skicka ett grattis-meddelande när någon fyller år eller bara ställa frågan; hur mår du. Och verkligen mena det sistnämnda för att man faktiskt bryr sig även om det gått otaliga år sedan sist.
Folk har frågat mig om jag verkligen känner alla dessa på min lista. Vad ska jag svara. Definera känner! En viss relation har jag ju självklart med alla. Men måste man bara ha sina bästa kompisar på listan?
Är det inte en typisk svensk grej att inte utnyttja varandra till något positivt. Jag menar, vi alla har hört talas om uttrycket "känner den som känner den", men är den verkligen så klychigt som det verkar. Många av oss på Facebook är ju ändå 80-talister, är det inte vad vi är kända för...att utnyttja kontaker, nätverka och hjälpa varandra?
Om inte, så hoppas jag vi snart tillsammans gör det!
Vi är ju för fan Sveriges framtid....80-talist JAVISST!