MIN BÄBIS ÄR DÖD

Det är så in i helvete orättvist.
Han blev inte gammal och han fick inte leva färdigt.
Hur kan du göra så mot oss?
Vi som finns kvar här och minns dig.
Eller snarare inte fick leva med dig fullt ut.
Vi som hade så mycket kvar att ge dig, du som hade så mycket att ge oss.
Jag har gråtit floder.
På tåget när jag fick beskedet, hemma, inför Weddan, i mina tankar.
Det är inte rättvist!!
Du var ju min bäbis!
Det fanns ingen som jag tyckte så mycket om att blåsa håret.
Alla våra promenader.
De var inte många, men de var betydelsefulla.
Varför sa jag inte hejdå till dig ordentlig imorse när jag lämnade för sthlm och gbg för helgen?
Var det vårat fel?
Var du sjuk?
I söndags när vi var i Degerfors var du ju så pigg.
Du sprang omkring som en tok, blev sur när du inte fick leka med bollen under Mikaels fotbollsmatch, verkade nöjd när du fick uppmärksamhet från Antonia.
Det här är inte ok!
Jag kan inte acceptera det!
Mamma, pappa och Mikael hämtade dig i Barcelona för 5 år sen i somras, Lena hade hittat dig en tid innan, vilket måste betyda att du kanske blev sju max åtta år.
Du är alldeles för ung för att lämna mig!
Det finns inget djur jag någonsin älskat så mycket.
När jag suttit och tyckt synd om mig själv i Göteborg var det oftast dig jag saknade mest.
När jag höll i dig och kliade dig på magen.
När vi dansade.
När vi lekte med bollen.
När du fick godis och jag la det på barstolen i köket vilket du lärde dig hoppa upp efter.
Du lärde dig tom att leta på en av köksbänkarna.
Alla gånger vi gav dig mat och du satt lydigt tills vi sa varsågod.
Jag kommer aldrig glömma hur du var så artig och alltid lyfte tassen och sa tack.
Inte heller kommer jag glömma varje gång du kliade dig själv på nosen.
Nej, Ibzen, det här är inte ok!
Jag vill ha dig tillbaka.
"Du måste finns, du måste, hur kan jag någonsin överleva utan dig?"
Jag minns när vi för inte allt för länge sedan var ute på söndagspromenad och du var helt tokig, attakerade en löpande tik och helt tvunget hoppade i alla snöhögar.
Vi som skulle ut till Djurgårn och kasta pinnar nu till våren!
Dog du för att jag matade dig med Grissini i smyg?
Dog du för att kroppen sa ifrån mot all hästbajs i hagarna runt mammas jobb?
Dog du för att du var sjuk och vi inte visste om det?
Dog du för att du var gammal?
Återigen, det här är inte ok!
Kanske, bara kanske, skulle det bli lättare att acceptera situationen om jag visste anledningen att du inte längre finns här.
Aldrig mer kommer du komma springade upp för trappen till min lägenhet.
Aldrig mer kommer du hoppa upp i min säng för att säga godnatt.
Eller hoppa upp i sängen tidigt en lördag morgon för att väcka mig.
Aldrig mer kommer du komma insmygandes i mitt rum, duktig var du på att öppna dörrar, dock lärde du dig aldrig att stänga dem.
Aldrig mer kommer vi säga att vi ska köpa potatis när vi lämnar dig ensam hemma.
Aldrig mer kommer du lägga dig i min säng och vänta.
Aldrig mer kommer du komma när jag blåser mitt hår och själv vill bli fönad.
Aldrig mer kommer du skrämma Anna, skälla på Johan eller busa med Pär.
Återigen; det är fan inte ok!
Tänk på Mikael, han du följt efter sedan han hämtade dig.
Tänk på mamma som har haft med dig på jobbet varenda dag de senaste fem åren.
Tänk på Majsan, ska hon leka ensam nu?
Tänk på pappa, han behöver motionen han kan få när han går ut med dig på kvällarna.
Tänk på alla moronar du fått upp Mikael.
Du är tredje hunden vi har haft i vår familj men aldrig, aldrig har jag träffat någon hund någonsin med mer karaktär, personlighet och som varit så söt och så tillgiven som du.
Du har haft mitt hjärta inlindat mer än någon annan.
Aldrig kommer någon annan att kunna ta dig plats.
Jag vill ha dig här!
Jag vill krama dig och klappa din tjocka päls.
Jag vill att du ligger i min säng när jag ramlar in på natten efter ett krogbesök och promt ligger kvar trots att jag lägger mig.
Aldrig kommer du komma när jag med hes röst ropar på dig på morgonen.
Aldrig mer kommer du att skydda den svaga i en fajt mellan oss i familjen.
Aldrig mer kom du bli sotis för att någon annan får mer uppmärksamhet än dig själv.
Aldrig mer kommer du hoppa upp i mammas och pappas säng när jag ligger där och tittar på Deserate Housewifes.
Aldrig mer kommer du tigga om mat.
Aldrig mer kommer du titta på mig med de där ögonen.
Aldrig mer kommer jag få klappa dina tassar.
Aldrig mer kommer jag få duscha dig, vi som var ett sånt samarbetsteam.
Aldrig mer kommer jag få torka dina blöta tassar efter en promenad i snön.
Aldrig mer kommer du ligga på min mage medans jag klappar dig.

Snälla Ibzen, hur hade du tänkt att jag skulle klara mig utan dig?
Vi har inte kännt varandra länge, visst, vi har sett varandra ibland men nu har vi ju bott ihop de senate fyra månaderna och vi har ju blivit värsta paret.
Du blev trött och slö i onsdags, ville inte gå ut utan låg bara på mammas kontor.
Igår kom du inte och mötte mig i dörren när jag kom hem utan focuserade dig endast på maten.
Imorse ville du inte bli fönad lika länge som du brukar, utan endast ena sidan. Dessutom otrolig snabbt.
Imorse när jag gick låg du där och tittade på mig med de ögonen du brukar se mig med när jag går iväg med min resväska.
Där låg du så fridfullt på framtassarna och såg så ynklig ut.
När du snorade i helgen, var det något tecken?
Skulle jag sagt något till de andra för att ha kunnat rädda dig?

IBZEN, JAG ÄLSKAR DIG AV HELA MITT HJÄRTA. JAG TYCKER INTE ATT DET ÄR OK ATT DU LÄMNAR MIG OCH ALLA ANDRA SOM ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET. DET ÄR INTE RÄTTVIST.
DET KOMMER ALDRIG FINNAS NÅGON SOM DU OCH JAG KOMMER MINNAS DIG SOM DEN BÄSTA NÅGONSIN. DETTA KOMMER TA MIG LÅNG TID ATT KOMMA ÖVER. TÅRARNA KANSKE HAR TORKAT MEN HÅLET I HJÄRTAT KOMMER ALDRIG NÅGONSIN FYLLAS.
JAG KAN ALDRIG NÅGONSIN FÖRKLARA MIN KÄRLEK TILL DIG!!
VAR DU ÄN BEFINNER DIG JUST NU, 12 TIMAMR EFTER ATT DU SOMNAT IN I BILEN PÅ VÄG TILL VETRINÄREN EFTER ATT DU MÅTT DÅLIG UNDER MORGONEN, HOPPAS JAG ATT DU HAR DET BRA OCH FÖRSTÅR VAD DU BETYTT FÖR MIG.
AV HELA MITT HJÄRTA. GLÖM ALDRIG DET!! AV HELA MITT HJÄRTA.
DU ÄR THE ONE AND ONLY!!

IBZEN: AUG 2002 - 30 MARS 2007. MAY YOU REST IN PEACE!!