Varför kan inte verkligheten vara som drömmar?

Hade en urmysig dröm precis innan jag vaknade. En sådan där drömm man gosar in sig yttligare i det varma täcket. Jag drömde om några väldigt bekanta människor som i drömmen skulle vara några andra. Den ena har flickvän så att hångla med honom var lite skumt, men han var ju egentligen någon annan. Den andra är i verkligenheten gay så förstå min förvåning när jag hånglade med honom oxå. Tills jag såg hur han bytte ansikte och blev någon jag träffade i helgen.
Jag var utanför Liseberg på parkeringen och ägde tydligen ett stort Eiffeltorn helt byggt i trä, vitmålad. Eftersom det snart är jul hade jag börjat dekorera det med granris. Högt var det oxå för jag var flera gånger uppe och svävade.

Inte för att jag vill ha ett eiffeltorn i trä men den där andra grejen. Det var en rolig känsla att springa mella två killar som var på samma ställe och försöka dölja vad jag sysslade med. Hahaha. Tror jag lyckades. Sen vaknade jag. Varför?