Har under mer än halva vakna dagen lagt mina ögon på Nobel-sändingarna. Till en början som tidsfördriv men allteftersom blev det intressant. Sändningen från Fredspriset i Oslo med de tre kvinnorna från Liberia och Jemen var både intressant, tårgripande och ett uppvaknade. Dessa kvinnor har genom sina liv visat stort mod, envishet, engagemang och kamplystnad mer än så många andra. Mina egna problem blir en piss i havet när man hör deras berättelser som är långt värre och hemskare än jag kan föreställa mig i fantasin då jag aldrig varit i närheten av de orättvisor de upplevt och sett på olika håll i livet. Man blir ju ganska taggad att ta tag i sin egen krage efter deras tacktal.
Jag förstår att det i mångt och mycket är en ensidig bild som visas och säkert finns det de som motsätter sig Fredskommitténs val men jag kan ändå inte slutas imponeras, inspireras och fascineras av deras resor. Till skillnad från valet av pristagaren 2009 - Barack Obama. Det var väl mest ett smör-pris?
I övrigt, alltid lika intressant med klänningarna. Mette-Marit levererade som alltid, drottningen strålade imponerande (med tanke på vad hon gått igenom senaste tiden) och Victoria har säkert kämpat igenom den långa sittningen i hennes tillstånd. Klänningen hennes, den var väl...glittrande.
Till sist kan jag erkänna att jag fällde en tår när Tranströmer mottog sitt pris, dels på grund av stoltheten som svensk, själva mottagandet och att han själv såg så berörd ut. Det var fint.
Okej, även utdelningen till bortgångna Steinman i medicin som mottogs av hans änka var rörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar