Upp och ner på 48 timmar

Det var en känsla av rädsla som lamslog mig under gårdagen, vilket gjorde att jag satte på Kent och deppade under några timmar. Drog till med drastiska åtgärder vilket efter ett tag kändes både lyckade och bra, åtminstonde räknar jag med att det ska kännas så ett tag framöver. Idag vaknade jag något gladare och har undvikit musik i moll för gladare toner, sånna som gör att Britney i mig vaknar till liv och får mig att dansa som en tok då jag tror ingen ser. Egentligen ska jag ju inte ens berätta sånt där...men jag bjuder på't!
Utan vänner dessa dagar hade det naturligtvis blivit jobbigare då de varit stort stöd, men där någonstans upptäckte jag vad promenader ändå kan göra för en, jag som verkligen hatar att bara gå utan mål. Ska ge det mer chanser! Men ibland är det skönt att bara vara ensam och få klappa ihop, ett rejält breakdown så man kan ta sig upp igen. Kanske skulle jag skylla på pms men ärligt tror jag inte att det var det den här gången utan att jag faktiskt blev ledsen. Nu känns det dock bra igen. Jag kan till och med lyssna på Kent igen och le!