Mamma och pappa lämnade nyss mig helt ensam kvar här på västkusten och det gör redan ont i min själ. Det är så trevligt när de är här. Har haft en helt underbar dag, först fick jag äntligen möjlighet att storhandla (vid detta tillfälle är kollektivtrafik not an opption!) vilket följdes av en shoppingrunda med mamma. Kanske "firade" vi lite att att det idag gått 25 år sedan mamma och pappa gifte sig, vilket även var samma dag jag döptes. Hursom fick jag massa trevliga saker och jag skäms så för den totala summan av kalaset. Jag vet att jag är fruktansvärt bortskämd och vad och hur kan jag egentligen göra för att återgälda allt?
Under rundan hörde jag låten jag inte minns namnet på, med textraden i stil med; "for u it's just a good time, but for me this is what I call life". Jag lever ofta det ljuva livet på mina föräldrars bekostnad (inte med vilje, känslan att betala själv är naturligvis otroligt större) medans de flesta lägger samma summor på viktigare saker som hyra och andra utgifter.
Jag är som sagt oändligt tacksam men det gör samtidigt ont i min av skam. 25 år som jag nu är borde jag självklart betala för mig själv! Trots fancy-iga titlar på jobbet är vi inte riktigt där ekonomiskt. Än, men jag ser till att jobba mina hundår nu för att en dag verkligen kunna leva la dolce vita, så som jag ser det. Och då ska jag köpa den där lägenheten åt mamma i Italien!
Med eller utan pengar (man blir inte lycklig av ännu en Gucci-väska!) finns mina föräldrar där för mig 24/7 och jag älskar dem så oerhört mycket. Utan dem vore livet så mycket hemskare och jag fruktar den dag de inte längre finns kvar. Efter mormors död inser jag deras betydelse på ett helt nytt sätt. Förr oroade jag mig just för mormors, min ängel och bästa vän, bortgång, men att förlora mamma och/eller pappa vore ett mycket tyngre och hårdare slag. Jag hoppas innerligt att det tar lång tid innan jag måste uppleva detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar