Det absolut värsta jag vet!

B hade rätt ang. vilken typ av aktivitet som hölls i hallen i lördags. STS hade återförening för alla som åkt på språkresa under sommaren.
Min uppgift i det hela var att först hänvisa alla busslaster överparfymerade kids till lediga garderober och sedan rycka in i den provisoriska garderoben vi snabbt och spontant byggde upp. Förutom en minsta sagt kaosartad start, att få in 1600 jackor tog sin lilla tid, flöt resterande kvällen på mycket bra. När vi väl fått in alla kids i hallen och sedan ut dem igen kunde vi konstatera att det faktiskt varit en trevlig kväll. För min egen del berodde det mest på samarbetet med J och G.

Någonstans där mitt under kvällen gjorde jag en fasansfull upptäckt, något som drog ner mitt humör långt ner och som fortfarande sitter i själen min. Nämligen en ensam liten oskyldig kille.
Jag såg han flera gånger, varje gång helt ensam. Han lunkade omkring för sig själv och verkade mest malplacerad. Ett tag stod han med mobilen fasttryckt i örat brevid mig i garderoben och försökte få kontakt med omvärldens utanför Lisebergs grindar.
Denna grabb, 14-15 år kanske, hade ett mycket tilltalande yttre, coola kläder och snygg frisyr. Varför skulle just han drabbas av denna ensamhet? Varför var han inte inne i hallen och dansade med sina resekamrater? Detta smärtade min själ så in i fanders att jag bara ville krama om honom, fråga hur det var med honom, få han att le och trivas!
Jag klarar helt enkelt inte av ensamma barn! Det finns inget värre, inget berör mig mer än dessa oskyldiga barn!
Kanske hade han fått en placering i blyg-facket redan under resan, det är här jag vill ge killen credd - han var åtminstonde på plats under återföreningen. Tänk alla pojkar och flickor som kanske trotsade sin blyghet och reste iväg för första gången ensamma i somras och som aldrig kom i grupper ändå och som av den anledningen valde att inte gå i lördags! Men det gjorde denna grabb. Han gav det ett försök! All respekt till honom!
Berättade min upptäckt för G och när killen kom för att hämta sin jacka i vår garderob såg hon på en gång att det var han. Vi försökte småprata med honom innan han försvann och det märktes att han verkligen var blyg.
Jag hoppas innerligt att han inte tyckte att kvällen var totalt bortkastad utan att han ändå hittade höjdpunkter!

För honom, och alla andra barn, som av olika anledingar har få eller inga kompisar tillägnar jag denna låt!