Jag är döpt i Svenska Kyrkan. Där hade jag inget val. Jag är konfirmerad i samma samfund. Vilket jag helt öppet gjorde för presenternas skull. Och lite för traditionen samt känslan av nyfikenhet och "varför inte". Jag är fortfarande medlem, passiv sådan, men av beslutet att jag vill ha möjligheten att enligt, återigen, tradition gifta mig i en kyrka. Men that's it när det det gäller religon för min del. Jag har aldrig trott på Gud, sjunger inte i regel psalmer när jag väl är på besök och är rent allmänt av uppfattningen att alla krig kommer utav religon. Däremot älskar jag själva byggnaderna. Mystiken och historien och allt runt omkring. Jag besöker gärna en ny kyrka, men mest för byggnadens skull. När jag saknar mormor som mest funderar jag ibland att besöka en för att tända ett ljus, i hennes ära. Jag tror mig det är en bra sorg- och tankeplats eftersom det är så fridfullt.
Däremot tror jag på liv ute i rymden och på spöken. Spöken som är snälla, inte Spöket Laban och med rasslande kedjor. Döda människor som går igen. Som vill hjälpa oss. Som vakar över oss. Det här jordelivet kan inte vara allt. Något måste ju hända med våra själar. Varför skulle vi annars minska - vad är det, 42 gram? - när vi dör och som inte går att förklara?
Tumbo Kyrka - sex julavslutningar, sex skolavslutningar och där jag fick gå som skolans lucia i sexan. Egentligen har min bröllopskyrka i drömmen sedan jag var sju år varit Storkyrkan i Stockholm, men nu känns det kanske lite väl plagierat. Därför ligger denna på listan över kandidater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar