Aldrig har mjukisbyxorna varit så mjuka. Aldrig har fotöljen varit så bekväm. Aldrig har hemmet varit så efterlängtad. Den här helgen, tre dagars arbetsvecka, har med andra ord varit krävande och känts som en normal femdagarsvecka på jobbet.
Håkan i fredag, massivt, massivt tryck. Jo, mindre kaos var det stundtals.
Lång lördagspass, avslutning med Chippendales. Kan vara något av det mest osmakfulla någonsin. Inte bara själva upplägget, hela showen var en pinsam förnedring mot de inte bara skrikande utan också betalande kvinnorna i publiken.
Söndag, en vanlig dag på jobbet, öppning-stäning naturligtvis.
Sällan i mitt liv består dagarna av jobb - hem och sova direkt - gå till jobbet direkt när jag vaknar - hem och sova direkt - gå till jobbet direkt när jag vaknar. Men nu är det över och helgen börjar. Jag förstår varför fredagsmysen slutar i floppar med sovande föräldar mitt i Let's Dance eller annan fredagsunderhållning i "normala" familjer. Men att va singel och slippa ta hänsyn till någon annan är rätt gôtt ändå, tråkigt sällskap hade jag varit. Jag nekade till och med Staggan-besök ikväll, jag ligger inte inne på någon hög nivå denna söndagskväll!
Tvårätters lunch blev det idag när pv-mr bjöd på efterrätt. Är det söndag så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar