I lägenheten i Kålltorp besökte mormor mig efter hon hade dött. På nått konstigt spätt lyckades hon ofta sätta igång skrivaren På kvällarna, precis när jag skulle lägga mig. Men då endast om jag inte högt sagt godnatt. &Till det måste jag tillägga att skrivaren sällan var ikopplad vare sig i datorn eller i väggkontakten. Men varenda gång slutade skrivaren låta så fot jag sa godnatt. Det var lite läskigt, men ändå skönt att veta att hon vakade över mig på något spätt. Det började samma natt som hon dog, bara efter någon timma efter jag somnat vakande jag av att det lät som om någon flyttade mina fotöljer. Mamma och jag kom fram till att hon ville nog sova hos mig den natten, men eftersom det var hennes första som död trodde hon att hon kunde sväva igenom saker och ting som På film, men vilket inte var fallet. Och eftersom fåtöljerna stod nära soffan var hon tvungen att flytta dem. En annan natt vaknade jag av att det i lägenheten lät På ett väldigt konstigt spätt. Det var enda gången jag varit rädd. Jag var till och med nära att ringa en ”herrbekant” som jag ville skulle rädda mig, så rädd blev jag.
Sen jag flyttade in till stan och Johanneberg har det varit tyst. Skrivaren har inte låtit en enda gång. lägenheten i sig låter ibland lite läskigt, men det kan bero På att golvet i vardagsrummet pär parkett och att här bor det fler människor i fler lägenheter än de tre i Kålltorp.
Jag saknar hennes samtal På mornarna. Jag saknar hennes dofter, hennes hår. Nu har det nästan gått ett helt år sen jag sist pratade med henne. ändå känns det som om det var igår då jag minns allt om henne. Varje gång jag blir bjuden På fika av Mikael vet jag att jag får ta två cocosbollar, det har han fått av henne. Men det gör ju inte att jag fler gånger kommer att stöta ihop med henne utanför Gallerian i Eskilstuna. Fråga mig inte varför men det var alltid där vi sprang På varandra På stan.
Saknaden pär så stor att hjärtat nästan blöder. Var hon pin befinner sig just nu, och vad hon pin gör hoppas jag att hon vet det. Jag hoppas hon finns runt mig och att hon snart tittar förbi min lägenhet, hon kanske gör det redan ikväll eftersom jag skrivit detta idag. Tänk om man kunde få en henne en allra sista kram.
Min älskade, saknade, bortflugna ängel.
tisdag, oktober 10, 2006
Saknat spöke...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar